Familjen Kehlmeier tillsammans med SNSP-ledaren Birger Furugård (andra från vänster). I mitten lokale nazistledaren Adam Kehlmeier. Bilden är förmodligen tagen 1933 eller 1934.
I juni 1933 beskrev DN om Sjöbo som en ”nazisthärd”. Den uppgiften var inte helt tagen ur luften.
Nazisterna i Sjöbo var speciella. Det visade sig bland annat när Skånes socialdemokratiska ungdomsdistrikt, med säte i Malmö, under sommaren 1933 gjorde en kartläggning av de skånska nazisterna. 20 juni skickade de ut frågeformulär till lokala socialdemokratiska klubbarna med frågor om Nationalsocialismens verksamhet på orten. De ville veta hur många nazister som fanns på orten, om det fanns någon nazistisk avdelning, hur många föredrag som hållits och åhörare som lyssnat med mera. Distriktet ville också ha in förslag på hur nazisterna skulle bekämpas. Svaret skulle den lokala socialdemokratiska klubben skicka tillbaka till distriktet verkställande utskott senast 15 juli.
De fick ett detaljerat svar som visar nazismens starka inflytande i Sjöbo. I SNSP- avdelning 72 som bildats i mars 1933 med stenhuggare AdamKehlmeier som ledare skulle det finnas 60 medlemmar, vilket var många för en så liten ort. 30 av dem var handlande, 5 kroppsarbetare, 5 hantverkare och 20 kategoriserades som ”övriga”. Intressant att notera är ett ingen medlem uppgavs vara varken småbrukare eller bonde; de yrkesgrupper som annars brukar beskyllas för ha haft ett stort inslag av nazister.
Frågan om det bedrevs affisch- eller övrig propaganda på orten besvarades med ett ”ja!”. Både affischer sattes upp och flygblad delades ut. Ett möte hade hållits i maj med 100 åhörare (det var mötet 6 april med Brolin som åsyftades) och ett i maj med 15 åhörare. Sjöbos socialdemokrater kritiserade distriktet för att vara för passiva:
”Vi tro ej att någon (nazist)avdelning funnits om distriktet hade hunnit komma hit och tagit nya diskussioner med dem, som vi begärde vid det förra mötet”.
Nazist som nämndeman
I en av de nazistiska tidningarna gav skribenten med signaturen ”Sjöbo” sin bild av nazismen i Sjöbo 1933.
”När vi började vår verksamhet bagatelliserades vi fullständigt – några nazister kunde givetvis inte få någonting att säga till om i ett socialistdiktaturstyrt samhälle menade de ledande profithajarna. Efterhand som vi fingo flera anhängare började emellertid den kommunistbetonade delen inom samhället att sätta krafter i rörelse för bekämpandet av vår verksamhet./…/ För någon tid sedan var det nämndemansval inom kommunen, och då nuvarande innehavaren av detta uppdrag är borgerlig och tillika sympatisör med vår rörelse, så skulle han naturligtvis bort och ersättas med sossechefen Ljunggren. Valet, som föregicks av en hetsig agitation, blev ett fullständigt fiasko för de förut så mäktiga sossarna. Väljare anlände i massor, särskilt lantbrukarna mötte mangrant upp och sådant intresse har förut aldrig konstaterats vid valtillfälle i Sjöbo” skriver signaturen ”Sjöbo” och avslutar med ett ”Hell Furugård”.
Nazistcentrum?
Arbetet skrev i oktober 1933 att nazisterna påstod att Sjöbo ”var ett centrum för den nya läran i Skåne”. Arbetet ironiserade över detta eftersom ett NSAP-möte samma månad bara samlade 36 personer, varv några var tillresta nazister från Lund och andra orter.
Arbetet undvek att berätta att Furugårds möten var mera välbesökta. Till exempel det i november då 500 kom för att lyssna. Detta är det mest väldokumenterade nazistmötet i Sjöbo och detta avslöjar den blivande utrikesminstern med en neslig lögn om sin förträfflighet som talare, men mer om detta senare.
Tysk krigsveteran ledare
I en av den lokala socialdemokratiska tidningen Auroras artiklar omnämns trädgårdsmästare Gullberg som den lokale nazichefen och andra sjöbonazister var ”Sotarn” och Edv. Persson. Men den lokale nazistledaren var Adam Kehlmeier.
Adam Kehlmeier dekorerades för sina insatser i första världskriget.
Han ordnade fram en partilokal i det hus där biografen Flora ligger idag. Från 18 januari 1934 hängde nazisterna varje dag ut sin hakkorsfana på en av husets balkonger. Den hängdes högt över marken för att inte antinazisterna skulle komma åt att riva ned den.
Kehlmeier var en stor beundrare av SNSP- ledaren Birger Furugård. Han bjöd hem Furugård så ofta det fanns tillfälle och det skämtades internt bland nazisterna att Kehlmeier ”kidnappade” Furugård.
Birger Furugård på Kehlmeiers trappa.
Adam Kehlmeier hade emigrerat från Tyskland till Sverige i 1900-talets början. När det första världskriget bröt ut 1914 hade han inte hunnit bli svensk medborgare och blev därför inkallad till tyska armén. Efter kriget återvände han till Sverige. Adam Kehlmeier och hans fru var de drivande krafterna i nazistpartiet i Sjöbo. Hans sonson Gert-Åke Kehlmeier var fram till för några år sedan polis i Sjöbo. När jag intervjuade honom år 2000 om hans farfar sa han att han trodde att det egentligen var farmor som var den drivande nazistiska kraften i familjen Kehlmeier. Adam Kehlmeier hade dessutom uppdrag inom räddningsväsendet.
Adam Kehleier med fru.
När jag 2020 fick tillfälle att göra en längre intervju med Gert-Åke Kehlmeier (se separat flik med den filmade intervjun) så framhävde han inte längre sin farmors roll, utan betonade farfaderns besvikelse över utvecklingen i Tyskland under mellankrigstiden som den stark drivkraft.
Ett av Adam Kehlmeiers barn fick också posera på husets trappa framför en hakkorsfana.
Hakkorset på gatan
Enligt nazisternas partireglementes 107 § kunde ”målning av hakkors lämpligen ske på berghällar och stenbrott utefter landsvägarna”. Men sjöbonazisterna kom att bryta mot både sitt eget reglemente och den svenska lagen söndagen 26 augusti 1934.
Typografen Nils Helge Olsson var på väg hem från jobbet klockan fyra på morgonen när han upptäckte två personer i korsningen Västergatan-Idegatan. Det var Adam Kehlmeier och trädgårdsmästaren Pettersson som var i full färd med att måla ett hakkors på gatan. Olsson skyndade iväg för att hämta ett vittne. Han träffade en järnarbetare inne i byn och de gick tillbaka till korsningen och såg de båda ”målarna” smita iväg. På gatan fanns kvar ett stort hakkors med texten ”välj rätt” under.
Detta var ett brott mot förbudet att sätta upp ”affisch eller dylikt på permanentlagd körbana”. Nazisterna ställdes inför rätta och trädgårdsmästaren dömdes till 100 kronor i böter. Kehlmeier klarade sig undan straff eftersom han inte hållit i penseln.
I partitidningen opponerade man sig mot det höga bötesbeloppet och menade att myndigheterna såg nazismen som något ”som till varje pris måste slås ned”. Dessutom hade ju kommunisterna i Malmö målat hammaren och skäran på flera ställen utan att straffas.
Valet en av nazisternas största framgångar någonsin
Två dagar innan hakkorsmålningen, 24 augusti 1934 ingick SNSP avdelning 72 Sjöbo en lokal valkartell med moderaterna, folkpartiet och bondeförbundet. Det var bara ett par veckor innan kommunalvalet. Partierna kom överens om att sätta ihop en gemensam lista ”Samlingslistan” och ”att på allt sätt hjälpa varandra vid dessa val”. Partierna hade också sina egna listor.
Samröret med de borgerliga partierna var inte i enlighet med riksledningens önskan. Nazisterna ansåg sig inte passa in på höger- vänsterskalan och avböjde allt samarbete med borgerliga partier. Så partiledningen ville att sjöbonazisterna skulle bryta överenskommelsen. Men Sjöboavdelningen- med Adam Kehlmeier i spetsen uppbackad av Gotthold Nilsson, G Gullberg och Persson- stod på sig. I ett brev till Furugård skrev de:
”under nuvarande förhållanden ej går att handla annorlunda. Ty om vi bryta denna överenskommelse skulle vi förlora många sympatisörer samt deras röster vid förestående val” Kehlmeier hävdade att några Sjöbonazister hade berättat för Furugård, när han varit på besök i Sjöbo, om planerna på teknisk valsamverkan med de borgerliga och att Furugård hade gett dem frihet att göra något i den riktningen. De skickade med 30 kronor och Eriksdalsnazisterna 5 kronor till Furugård ”som en liten erkänsla i anledning av din tio- åriga kamp”.
Valtaktiken gick hem: det blev 1 mandat för SNSP i kommunalvalet i dåvarande Sjöbo kommun. Dessutom fick nazisterna 1 mandat i Tolånga kommun och 1 i Lövestads kommun. (Idag är de här tre kommunerna hopslagna till en kommun: Sjöbo kommun.)
Kandidaterna var:
Ingenjör Wilhelm Hanström (de 41 rösterna gav honom 1 mandat av 20)
Handlare Gotthold Nilsson
Folkskollärare Nils Reinaud
Nämndeman Jöns Andersson, Sjöbo.
Lantbrukare Hans Persson, Heingeberg (kandiderade i Tolånga).
Småbrukare Anton Olsson, Klasaröd.
Under sin tid som nazistisk ledamot tycks elverkschefen Wilhelm Hanström inte ha drivit några avgörande frågor. Han gjorde efter nazisttiden karriär i annat parti. Efter att ha företrätt nazisterna 1934–1938 var han borta från kommunalpolitiken under en mandatperiod. 1942 återkom han som ledamot i ”För samhällets väl” tillsammans med flera blivande ledande högerpolitiker. Detta var dock hans sista kommunalpolitiska uppdrag.
Intensiv nazistisk verksamhet 1933-1936
20 november 1934 hade Sjöboavdelningen sammanträde och beslutade sig för att hyra gymnastiksalen för diskussionsmöte. Redan samma kväll togs kontakt med skolrådet, men de nekades till detta av skolrådets presidium och deras beslut retade nazisterna.
Julen 1934 samlade Sjöbonazisterna återigen ihop pengar. Kehlmeier ”tiggde lite ihoppa” i både Dalby och Sjöbo. Han fick ihop 30 kronor och skickade dem till Furugårds familj som hade det knapert när maken Birger satt på Långholmen. Adam Kehlmeier gav mest; 7 kronor. Hans Mårtensson och Emil Jönsson 5 kronor vardera. Gotthold Nilsson och Johans Lundh 3 kronor. Järn & div. Dalby och August Svensson 2 kronor och Alfred Persson, Edvin Persson samt M. Nilsson 1 krona vardera.
Kehlmeier hade för vana att bjuda hem Furugård när han var i Skåne. Det noterades av partifunktionären ”Lasse i Lund” som skrev till Furugård i januari 1935 att han kunde bege sig till en annan skånsk ort ”om inte Kehlmeier lägger beslag på dig efter föredraget i Ystad”.
Året efter kom Kehlmeier på andra plats i NST:s prenumerationstävling. Han fick en bordsflagga av siden samt silverstång och fot med inskription.
Man när Furugård efter det misslyckade riksdagsvalet i september 1936 lade ned sitt parti SNSP tycks också den nazistiska aktiviteten i Sjöbo har mattats.
NSAP/SSS försökte etablera sig på orten men av allt att döma misslyckades de.
Säkerhetspolisen litade inte på Adam Kehlmeier. Som före detta tysk och nazister var han högst möjlig kollaboratör vid en tysk invasion. Han stod därför under säkerhetspolisens kontroll 7-20 april 1940. Säkerhetspolisen befarande ”illegal verksamhet”.
Det har efter kriget uppstått en skröna om ett planerat koncentrationsläger i Sjöbo. Hör mer om den under fliken kz-läger.
Nazisterna kvar på 2000-talet
Sjöbobon Sture Nilsson har berättat om motståndet mot nazismen i Sjöbo i slutet på 1930-talet.
– De hölls möten på Oxtorget. Jag kommer ihåg ett då en talare stod på ett lastbilsflak och pratade om nazismen, berättar Sture.
Han såg nazisterna marschera genom Sjöbo.
– En del socialdemokrater sökte sig till nazismen i desperation över sin arbetslöshet eller fattigdom. Att bli nazist var ett sätt att göra revolt mot samhället.
– Vi smågrabbar i SSU fick i uppdrag av de äldre socialdemokraterna att springa in i nazisternas marschtåg för att försöka dra avhoppade socialister ut ur tågen. Det var för farligt för de äldre socialdemokraterna att göra något liknande. Nazisterna fanns på många viktiga poster i samhället, bland annat som nämndemän i domstolen, säger han.
(Intervjun med Sture Nilsson ingick i den artikelserie om nazismen som publicerades i Ystads Allehanda 2000. När jag skulle göra en webbpublicering av serien bad Sture att få slippa få med sitt foto. Orsaken var att han efter papperspubliceringen blivit uppringd av en anonym person som sa: ”Vi finns fortfarande kvar”).
Den nedriga lögnen
Och så var det ju det där med med Torsten Nilssons (S) slirande på sanningen angående bekämpandet av nazisterna. I sin bok Lag eller näve hävdar Torsten Nilsson han tillsammans med de andra socialdemokraterna Aron Borelius, Yngve Gyllin och Gunnar Hallström som förföljde nazisternas under deras propagadaturnéer genom Skåne, var ”de nedriga replikernas mästare”. Och nedrigast var han själv.
Han hävdar i boken om att han avslutade sitt tiominutersanförande med:
”Det sägs om den geniale konstnären Rafael: hugg av honom händerna och han är en lika stor konstnär”. Jag säger om Furugård: hugg av honom huvudet och han är en lika stor tänkare”.
Detta ska ha skapat ett fruktansvärt tumult och mötet ska ha upplösts av polisen. Nilsson hävdar att han blev klöst i ansiktet av en flicka.
Torsten Nilsson var SSU-ordförande 1934-40 och utrikesminister 1962-71
Den pinsamma sanningen är; Torsten Nilsson sa inget alls. Både Arbetet och Aurora fanns på plats och skrev referat. Aurora hade rubriken ”Cirkus i stan” och publicerades i två delar 21 och 22 november. Tonen är mycket nazifientlig och mötesutvecklingen skildras ingående. Torsten Nilsson begärde att få en timme på sig att tala och när han nekades detta av mötesordföranden så meddelade han inte skulle delta i debatten och lämnade podiet. Det förefaller osannolikt att referenten Kal de Mas skulle missa en sådan pärla som liknelsen med Rafael. Om Nilsson hade sagt den. För Kal de Mas skrädde inte orden. Furugård beskrivs som en korsning av ”orangutang och provryttare” och hans tal var ”det sämsta tänkbara” med ”4711 lögner och grovkornigheter” från ”den politiska pingströrelsens” och ”sjöbonassarnas hövding”.
Torsten Nilsson nedstigande från podiet ska visserligen ha skapat visst tumult men det var inte det som gjorde att polisen avbröt mötet. Det var inlägget från Sjöbos starke man inom socialdemokratin OP Ljunggren. Han hävdade att han läst i Vår Kamp att Furugård ”söp och lurade bönder för 35 kronor om dagen”.
Mötet avslutades med att mötesordföranden utropade ett leve för Sverige, någon skrek Heil Hitler vilket replikerades med ”Leve judarna” innan OP Ljunggren utropade ett fyrfaldigt leve för socialdemokratin. Några handgripligheter med klösande kvinnor nämns inte.
Arbetet nämnde inte Nilsson utan bara att socialdemokraterna nöjde sig med att göra ”ett och annat inpass” när de inte fick ha diskussionen på sina villkor.
Tage Erlander var också på mötet och skrev om det i sina memoarer. Han berömde Furugård för att hans ”ord gick rakt till hjärtat hos många av dem som hade ett behov av att hata pamparna”. Nilsson omnämndes inte alls.
Nilsson slirande på sanningen är möjligtvis lite smått pinsamt, men det fråntar inte på något sätt honom all den heder han har av att ha stått i första ledet i bekämpandet av nazismen!
Sjöbo ett speciellt fäste
Vad gjorde att Sjöbo fick epitetet nazistfäste? Att nazistpartiet bara på några månader 1933 fick 60 medlemmar är naturligtvis uppseendeväckande. Målandet av ett hakkors på gatan, flera välbesökta nazistmöten och valframgångarna 1934 ger också en bild av ett speciellt nazistfäste. Därtill skröt ju nazisterna själva i sina tidningar om nazismens landvinningar i Sjöbotrakten. Men troligtvis spelade också media en stor roll.
Både Dagens Nyheter och socialdemokratiska Karlstads Tidningen hade journalister i Skåne som skrev om nazismens frammarsch i landskapet. DN pekade 17 juni ut Sjöbo som en av flera ”nazisthärdar” i Skåne. Karlstads Tidningens artiklar spreds också över Sverige. Både Skånska Dagbladet och Arbetet gjorde dock samma analys av Karlstadstidningens artiklar: de hade ”ett visst sanningsvärde”, men var ”överdrivna”.
Hösten 1933 var SSU:s kartläggning av nazismen i Skåne klar och 27 september skrev Arbetet om en sammanställning av kartläggningen. Arbetets slutsats var att nazisternas framgångar i Skåne ”var en myt”, men att ”Färs och Frosta (var) väst hemsökta”. Sjöbo ligger i Färs härad. Men de orter som pekas ut som mest anmärkningsvärda är Höör (”själva fästet”) och Ystad samt Hässleholm (”medlemsantalet störst sett till städernas storlek”).
Jag har inte hittat några bevis utan bara enstaka indikationer på nazistisk verksamhet i Sjöbo under åren 1936-1950. Det verkar som (jag tar gärna emot bevis (inte skrönor eller vandringssägner etc) som motsäger detta) att den organiserade nazismen blommade upp ovanligt snabbt och starkt 1933 och falnade snabbt 1936.
Detta innebär naturligtvis inte att det inte fanns några nazistsympatisörer kvar i Sjöbo, det fanns det uppenbarligen, det vittnade ju Sture Nilsson om så sent som år 2000 och mitt avslöjande samma år (jag var lokalredaktör för YA i Sjöbo 1996-2000) om en fd nazist som nästlat sig in i pensionärspartiet SPI. Men nazisterna var uppenbarligen inte villiga att organisera sig eller visa sig offentligt.
Sannolikt förstärktes nazisthärdsryktet av folkomröstningen i Sjöbo 1988 om flyktingmottagning, koncentrationslägerskrönan som luftades 1983 och Sjöbopartiets politiska framgångar 1994-1998 då de fick 32 procent av rösterna i kommunalvalet.