OBS Ej färdigredigerad sida, ska kompletteras med bilder och film.
1939 skämde Sveriges studenter ut sig när de lät sig styras av nazisterna och protesterade mot ”judeimporten”. Lundastudenterna anförde dessutom rasbiologiska argument.
Kristallnatten i november 1938 fördömdes av nästan alla svenska tidningar. Även nazisterna beklagade. I DSN skrev nazisterna att man var för den extraskatt som de tyska judarna ålagts att betala, men beklagade att ”repressalierna mot judarna inte stannat därvidlag” utan övergått till de mordexcesser som skett under Kristallnatten. ”De kan inte på något sätt försvaras” skrev signaturen Md två gånger.
Men. ”De i och för sig beklagliga judexcesserna i Tyskland får inte utnyttjas till förevändning för ökad främlingsinvasion”, skrev Md. Så när flyktingströmmarna efter Kristallnatten kom till Sverige visade man inte upp samma förståelse. SSS drog igång sin flyktingfientliga och antijudiska kampanj ”Mota Moses i grind” samma månad.
I februari 1939 tog SSS studentorganisationer över kampanjen. Och de fick oväntad hjälp av Lundastudenterna.
Medicinalstyrelsen ville att Sverige skulle ta emot 10 medicinska specialister, alla av judisk börd. Stockholms högskolas nazister i Svensksocialistiska studentförbundet arrangerade ett stort protestmöte mot detta med 450 deltagande studenter. Kåren i Uppsala arrangerade kort därefter den så kallade bollhusdebatten då en majoritet, 548 mot 349, röstade för att en protest mot medicinalstyrelsens förslag skulle skickas till kungen.
I Lund gjordes en namninsamling med 135 namn som anhöll om ett kårmöte i fråga. Och kårmöte blev det 6 mars. Det blev en lång debatt som avslutades med två omröstningar. De slutade 731- 357 respektive 724- 342 till förmån för ett uttalande mot att Sverige skulle ta emot judarna. Dessutom hade studenterna i Lund ett tillägg, som inte fanns med i Stockholm eller Uppsala, om att ”en invandring, som medför att främmande element upptagas i vårt folk, framstår för oss som skadligt och inför framtiden oförsvarbar”. Beslutet applåderades i Lunds Dagblad, Sydsvenskan och Skånska Aftonbladet. Arbetet och GHT var negativa.
Både de tyska och svenska nazisterna jublade över Uppsala- och Lundastudenternas tilltag och odöljda anti-judiska inställning. Det här var bättre anti-judisk propaganda än de själva hade kunnat regissera och konstruera. SSS arrangerade därefter under mars-maj en namninsamling över hela Sverige mot ”främlingsinvasionen” och Lindholm hävdar att de fick cirka 30 000 namnunderskrifter.
Tidningen DSF hängde på och lanserade planen att flytta alla judar till Madagaskar.
Under kretstinget i Landskorna samma år jublade de samlade nazisterna över talarens ord om att ”judefrågan i vårt land inte är löst förrän den siste juden lämnat landet”.
Oavsett nazisternas, kortvariga, propagandaframgång i flyktingfrågan fortsatte nazistmotståndarna sitt arbete och gjorde många motaktioner i samband med de 83 skånska nazistmötena 1939. Ett år som bjöd på omvälvande händelser under hösten.
Nazisternas väg över Söderåsen
Men innan dess, den 16 juli öppnade SSS ett arbetsläger med frivilliga nazister vid Ljungbyhed på Söderåsen. Uppgiften var att bygga en väg över åsen. GV Jönsson, med erfarenhet från vägbyggen som främlingslegionär i Marocko, ledde arbetet. Efter 10 dagars arbete 8-9 timmar om dagen stod en 400 meter lång och 3,2 meter bred väg färdig. Den skulle användas till att frakta timmer på. Tidigare hade det fått fraktas på små stigar.
Säkerhetspolisen gjorde en kartläggning av SSS i Skåne och dokument från den uppvisar 367 medlemmar. Tillförlitligheten i kartläggningen kan dock diskuteras. Jämfört med de siffror som nazisterna redovisar, internt, skulle medlemsstocken ha minskat just 1939 men det finns inga uppgifter i övrigt som stödjer eller förklara en sådan nedgång. Dessutom är många namn felstavade, orter felstavade och två namn förekommer två gånger med olika adresser. En del kända skånenazister finns inte heller med på listan och därför publicerar jag inte listan.
Motståndet fortsatte
Motståndarna utnyttjade skickligt händelserna i Tyskland för att kritisera de svenska nazisterna. Och 1939 blev besvärligt för nazisterna. Inte bara för att de inte kunde hålla så många möten och den planerade utvidgningen av tidningen inte blev av, utan för att det var få svenska nazister som var redo att kämpa för nazismen. Krigsutbrottet ska dock ha gett en viss nytändning, men sedan blev många blev inkallade och det hämmade verksamheten på hemmaplan.
Sommaren 1939 kunde de dock hålla ting i Malmö och det samlades 1200 nazister.
Kommunismens moraliska sammanbrott 1939
Ett oväntat problem för nazisterna var Tysklands och Sovjets non-aggressionspakt, Molotov-Ribbentrop- pakten, som undertecknades 23 augusti. Att nazismen ingick avtal med ärkefienden kommunismen innebar nazisterna fick en svår ideologisk nöt att knäcka. Lösningen blev att i DSF beskriva pakten som ”ett nederlag för judarna” och ”freden torde vara räddad”. Men den innebar också en viss hjälp. Från kommunisterna.
Fram till överfallet på Sovjet 1941 låg de svenska kommunisterna låg lågt i kritiken av nazisterna och skyllde världskrigets utbrott på engelsmännen. ”Nazi-kommunismen” var född. Istället för att bekämpa nazismen koncentrerade kommunisterna sig istället återigen, förra gången var under 1930-talets början, på att bekämpa socialdemokraterna. De svenska kommunisterna fullbordade sin ideologiska härdsmälta när flera av dem tog ställning för Sovjet efter överfallet på Finland i november. Nästan 40 procent av SKP:s medlemmar hade dock anständigheten kvar och rev sina partiböcker. (18) Men det inträffade skapade ändå ett kommunisthat i Sverige och stämplade dem som potentiella landsförrädare.
När världskriget bröt ut ett par dagar sedan vändes detta åter mot judarna. DSF skrev: ”Judarna bär skulden till kriget” för Chamberlain ”tvangs av judarna att framprovocera kriget”.
Facket spionerade
Krigsutbrottet gjorde att svenska säkerhetstjänsten, som bildats sommaren 1938, fick mer att göra. Men det var en verksamhet med begränsade ekonomiska medel. Vanliga poliser och tulltjänstemän kopplades till verksamheten men de räckte inte till. Säkerhetstjänsten vände sig under hösten 1939 till LO för att få hjälp med bevakningen av hamnar och transporter. Medlemmar i handelsarbetarförbundet, sjöfolksförbundet och transportarbetareförbundet engagerades ibland annat Åhus och Simrishanm. På varje arbetsplats utsågs en förtroendeman som utsåg ett antal ”pålitliga arbetare” som rapporterade vad de såg och hörde till förtroendemannen som i sin tur rapporterade vidare till polisen. Polisen kunde också be förtroendemannen utse någon arbetare att spionera på någon annan.
Men man litade inte blint på facket. Metalls avd 55 i Trelleborg på Kapellgatan 7 och Algatan 5 fick från januari 1940 sin post kollad av säkerhetstjänsten minst fram till sista februari. Även järnarbetaren Frans Åkesson i Trelleborg fick posten kollad, men detta ”tills vidare”. Det var stadsfiskalen G Nyqvists eller någon kollegas jobb att sköta den här uppgiften
Nazister i finska vinterkriget
När finska vinterkriget bröt ut var det många nazister som såg sin chans att slåss mot den ”judisk-bolsjevistiska” kommunismen. Lindholm ville åka men stoppades av politiska hänsyn. LO kunde inte acceptera att en ledande svensk nazist åkte till en så internationellt uppmärksammad krigsskådeplats.
Även Gustaf Liljegren, portier i Everöd, sökte i februari 1940 till frivilligkåren och skrev:
”Jag har sedan maj månad varit löjtnant i Gestapo. Genomgått fältpoliskurs i Kiel och skulle så som sådan eventuellt inträda på vårsidan i de tyska polistrupperna. Har med kursen varit med om organisering av evakuering och alla därmed sammanhängande problem”.
Liljegren var en av de personer vars post censurerades extra noga av säkerhetspolisen.
100-150 nazister, uppgifterna varierar, ingick frivilligkåren och de tre SSS- män som dog i finska vinterkriget hyllades sedan som stora hjältar av nazisterna.
Nazister skulle sättas i läger
Nästa stora händelse som blev svårhanterlig för SSS var invasionen av Norge och Danmark 9 april 1940. Lindholm hävdade att nazisterna skulle försvara Sverige vid ett eventuellt angrepp, men skepsisen var stor. Inte minst i de egna leden då flera lämnade partiet i samband med invasionerna.
De ledde också till en omsvängning i säkerhetspolisens arbetes inriktning. Tidigare hade den mest sysslat med att registrera och övervaka kommunister. Kan tyckas märkligt med nutidsperspektiv, men eftersom de svenska kommunisterna var styrda från Moskva och några av dem var redo att sätta kniven i ryggen på ett svenskt försvar i händelse av ett anfall från Sovjet sågs de som potentiella landsförrädare. Cirka 700 kommunister placerades därför i olika arbetskompanier.
Så efter överfallen på Danmark och Norge 1940 intensifierades övervakningen av de svenska nazisterna och tyskar bosatta i Sverige. Tyskarnas invasion i Norge underlättades av rikstyskar och norska nazistsympatisörer som agerade vägvisare och sabotörer. Säkerhetspolisen befarade att samma sak skulle kunna hända i Sverige och lät därför i maj 1940 registrera alla rikstyskar och svenska nazister som kunde tänkas hjälpa tyskarna vid en invasion. De skulle interneras i händelse av en invasion. Den lokala polisen skulle, för att de skulle kunna tas om hand snabbt, i förväg utse vilka polismän som skulle gripa vilka av de misstänkta. Interneringen skulle inte föregås av några domstolsförhandlingar. I modernt språkbruk brukar det förfarandet, som bland annat drabbade svenska kommunister och andra ”opålitliga” under kriget, beskrivas som att man satte dem i koncentrationsläger (13). Jag tycker egentligen detta att är devalvera koncentrationslägerbegreppet, men oavsett ordval skulle myndigheterna sätta nazisterna i läger i händelse av tysk aggression.
Lokalkontoren rapporterade in vilka tyskar som fanns på olika orter och uppgifterna stämdes sedan av mot de listor över tyskar i Sverige som Socialstyrelsen hade. Hade lokalkontoren missat någon skickades det brev med uppmaningen att undersöka den eller de personerna. Sedan fick lokalkontoren vara med och klassificera dem i olika grupper där grupp I var de ”farligaste” och skulle gripas först. De i grupp II skulle gripas efterhand. Det var vanligt att en preliminär klassificering gjordes i Stockholm och sedan fick lokalkontoret undersöka de misstänkta.
Konservkungen Herbert Christian Felix i Eslöv blev av huvudkontoret preliminärt klassad i grupp 1. Det är oklart hur landsfogden i Eslöv såg på Felix eventuella farlighet eftersom han var judisk flykting undan Hitler. Sannolikt sågs han som en möjlig medhjälpare vid en invasion av de allierade.
Fattiga nazister
Mötesverksamheten tog fart igen inför riksdagsvalet hösten 1940 och Lindholm var med och talade. Men SSS ställde inte upp i valet eftersom de inte ansåg sig ha några möjligheter att bedriva någon effektiv valpropaganda. De uppmanade sina sympatisörer att rösta blankt. Hur många som följde uppmaningen är oklart. I Stockholm blev det 3967 blanka röster men för övriga landet finns ingen statistik eftersom blankrösterna insorterades som ogiltiga.
Mobiliseringen i samband med andra världskriget utbrott medförde att det i Skåne bara blev maximalt 15 möten 1940.
I landsfogdens (chefen) över södra distriktets redovisning över verksamheten 1939-1940 konstaterade han att nazisternas föredrag i Skåne och Blekinge hade ”tilldragit sig större intresse” än de kommunistiska mötena. Han antog också att åtskilliga nazister antar han har gått över till Nationella Förbundet.
I Malmö hade Manne Bergh tagit över efter Mauritz Brolin. SSS- avdelningen hade 91 medlemmar 1940 och tre möten som hållit hade varit flitigt besökta. ”De nazistiska idéerna torde av allt att döma stödjas av ett icke oväsentligt antal personer i Malmö” var landsfogdens slutsats.
Nazismen i Helsingborg ”för en tynande tillvaro” med bara 47 medlemmar vid 1940 års slut. Men rörelsen ”torde ha en hel del sympatisörer” och det fanns många Helsingborgare som stod i kontakt med svenska och tyska medborgare som tillhörde organisationerna ”Deustche Arbeitsfront” och ”Deutsche Koloni”.
DSF utlyste 1940 en prenumerationstävling. Vinnare blev Landskronapolisen och nazisten Gottfrid Lilja. Först skickade han provexemplar till utvalda personer, sedan sökte han upp dem och frågade vad de tyckte om tidningen. Oftast slutade det med att de tecknade en provprenumeration. Om personen var fattig kunde det hända att Landskronaformationen sköt till pengar för att ”ty det är ju inte meningen att de ska hållas utanför för att de är fattiga”, berättade Lilja i nazisttidningen.
En nazist som sålde tidningar 1940 på Södergatan i Malmö överfölls. Polisen grep några av dem som överfallit nazisten och förbjöd sedan ”all tidningsförsäljning” på platsen för att lugnet skulle bestå. DSF rasade mot polisens agerande.
Nazister ville att kretschefen GV Jönsson efter avslutad militärtjänst våren 1941 skulle bli fast anställd inom SSS. De ville skapa ett så kallat rusthåll för honom i Skåne- Blekinge. Medlemmarna i rusthållet skulle understödja Jönsson ekonomiskt med månataliga bidrag så att han kunde ägna sig åt nazistiskt propagandaarbete på heltid. Det är oklart om rusthållet någonsin kom att skapas. (13)
Jönsson kallades in igen under sommaren 41 och nazisterna konstaterade kort att de led brist på pengar och att de inte kunde bedriva den propaganda de önskade göra.
Fortsättningskriget
Lindholm höll möten fram till våren 1941 då han blev inkallad igen. 220-230 SSS-medlemmar tog värvning i fortsättningskriget i Finland, och de utgjorde cirka en fjärdedel av dem som deltog i kriget. (8) Dessutom var cirka 120-130 av de drygt 200 som tog värvning i tyska Waffen SS under kriget organiserade i SSS (läs under fliken ”Förintelsen” om nazisten Kurt Norberg som deltog både i krigen i Finland och Sovjet). De krigsfrivilliga kunde utnyttjas i propagandan men att så många nazister befann sig utanför Sveriges gränsade försvårade det politiska arbetet för SSS. Några propagandalag kunde inte bildas mera, men det blev ändå några möten i början av hösten. Ett svårt personligt slag för Lindholm var att hans hustru Kersti dog i en blodsjukdom 14 augusti. Sammanlagt blev det 32 möten i Skåne året 1941.
Permittenttågen
När de tyska permittenttågen rullade genom Sverige hösten 1941 hände det att svenskar i Helsingborg och Trelleborg gav paket till de tyska soldaterna. Paketen innehöll tobak, choklad och brev. Det är okänt vilka givarna var och exakt vilken politisk inriktning de hade men de kan med största sannolikhet hänföras till nazistsympatisörer.
Säkerhetspolisen såg risker med detta och genomsökte paketen i Trelleborg noga, utan att hitta något misstänkt. Med avspärrningar och polisbevakning försökte man förhindra att givarna fick direktkontakt med soldaterna, paketen gavs till det tyska stationsbefälet som senare delade ut dem till soldaterna. I Klippan kastades det istället sten på permittenttågen, 7-8 fönster ska ha krossats.