Hitlers maktövertag chockade de svenska socialdemokraterna och de svenska nazisternas framgångar i speciellt Skåne skapade stor oro. Socialdemokraterna tog till alla tillgängliga medel för att stoppa nazismen. Inklusive våld.
Under 1920-talet var det få som tog de svenska nazisterna på allvar. Öknamnet nassarna och det faktum att ledare var veterinär var källa till många ordvitsar och munterhet. Sannolikt visste inte många svenskar vad nazisternas egentligen stod för. Inte ens de svenskar som anslöt sig till det svenska fascistpartiet 1926 -1927 visste mycket om nazismen. De fick höra talas om den genom nazister på besök i Sverige.
Men i takt med att Hitlers framgångar ökade i Tyskland ökade också intresset, och oron, för nazismen.
Kommunisterna hade tidigt fattat hur det låg till. De bekämpade redan på slutet av 1920-talet fascisterna och störde deras möten. Fascisten, och sedemera nazisten, Lindholm har berättat att han knockades medvetslös av kommunister under ett fascistmöte.
Med tiden kom kommunisterna att organisera sitt motstånd. 1930 bildades kommunistiska Rödfront- Förbundet som fick flera lokalavdelningar. Året efter bildades kommunistiska Arbetarnas Idrottsförbund. (9)
Båda organisationerna hade till uppgift att bekämpa nazister, fascister och socialdemokrater. Men Helsingborgskommunisterna var, till en början, inte så slipade i sina metoder. De gick på ett nazistmöte 1931 och när den nazistiska talaren sa något som föll dem i smaken, till exempel kritiserade kapitalismen, så hurrade de. När han sa något de inte gillade, så buade de. Det blev rätt rörigt.
Kommunisten Gunnar Johansson hade en annan metod. Under 1932 brukade han saboterade mötena genom att begära diskussion varpå han började tala och fortsatte och fortsatte och fortsatte tala tills han tagit över mötet. Här kan man också skönja en viss orutin hos nazisterna som tillät detta. När nazisterna hade organiserat en riktig mötesvaktstyrka av SA-män så brukade de helt sonika slänga ut de som störde.
Efter partikongressen påsken 1932 började, enligt nazisterna själva, motståndarna bli mera nyfikna på nazisterna. Det hände att nazisterna fick hyra Folkets Hus för sina möten! Nazisterna bjöds också in till diskussioner. Och med socialdemokraterna blev det verkligen diskussion, nazisterna kunde skicka så många som 8 tränade talare som debattörer till socialdemokraternas möten. Kommunisterna å sin sida bjöd in nazisterna för att ”klå upp” dem. Avdelningsledaren i Helsingborg, Wihlborg, fick till exempel slag i ansiktet av en kommunist i samband med ett möte i Höganäs.
Den tyska lärdomen
Nazisternas debacle i det svenska riksdagsvalet 1932 (3-4 promille av rösterna) gjorde att många avskrev dem som motståndare. Partisplittringen 15 januari 1933 stärkte den uppfattningen. Men motståndarna kunde inte skåda in i framtiden. Och Hitlers maktövertag 30 januari blev en chock för många, framförallt socialdemokraterna. För att förstå varför måste man gå tillbaka till 1910-talet.
Att det skedde revolutioner 1917 välkomnades av de svenska vänsterpartierna, men många ifrågasatte om det var så lyckat att de skedde i ett underutvecklat land som Ryssland. När de ryska revolutionerna följdes av både inbördeskrig och repressioner mot den ryska befolkningen hoppades många socialdemokrater att det istället skulle bli en revolution i det mera utvecklade och starka Tyskland. Efter det skulle landet kunna tjäna som ett bålverk mot både kommunismen i öst och kapitalismen i övriga Europa.
De svenska socialdemokraterna hade täta kontakter med socialdemokraterna i Tyskland. Blivande utrikesministern Torsten Nilsson och riksdagsman Gunnar Lundberg besökte Tyskland flera gånger under 1920-och 1930-talet. De såg hur nazismen växte fram, de gick på nazisternas möten och Nilsson både förfärades och imponerades av Goebbels som talare.
gånger under 1920- och 1930-talet och
förfärades över nazisternas framgångar.
Men vad som var viktigare var att de såg hur kommunisterna och socialdemokraterna organiserade sitt, i för sig misslyckade, motstånd till nazismen.
Socialdemokraterna hade likt nazisterna vaktstyrkor. Reichsbanner schwarz-rot-gold/die Eiserner front (Järnfronten) tog de blodiga fajterna på gatorna. De tyska socialdemokraterna ordande likt nazisterna massmöten för att stärka kampviljan och sammanhållningen. (Inom parantes kan det nämnas att vänsterns talare ofta hade en talarstil som liknade Hitlers; de pendlade mellan att tala lågmält och höja rösten samt använde sig av ett yvigt kroppsspråk för att fånga åhörarnas intressen och understryka det de sa. Det var den talarstil som gällde då).
Koncentrationslägernas fasor kända direkt
När Hitler tagit makten så tog de svenska socialdemokraterna omedelbart avstånd från honom och de socialistiska tidningarna rapporterade ingående om förföljelserna, anti-semitismen och att tyska kommunister samt socialdemokrater spärrades in i koncentrationsläger eller mördades.
Men man förhöll sig i övrigt ganska passiva. Det var många som trodde, och hoppades, att den där korpralen Hitler inte skulle kunna behålla makten. Revolutioner följs ju inte sällan av motreaktioner. Men när Hitler bara på 2-3 månaders tid hade krossat såväl den fackliga rörelsen som vänsterpartierna började svenskarna förstå att Hitler var där för att stanna.
Våren 1933 började också de svenska nazisterna få ordentligt med vind i seglen. Många åhörare kom på deras möten och de byggde snabbt upp sitt nätverk av lokalavdelningar. Speciellt i Skåne.
Inom alla etablerade partier började man oroas över nazisternas frammarsch. Ingen hade kanske så mycket till övers för varken Furugård eller Lindholm som person eller politiker, men ingen visste hur eller när nazisternas expansion skulle brytas.
Socialdemokraterna drog lärdom av erfarenheterna i Tyskland; man skulle sätta hårt mot hårt och helst kväsa nazisterna i sin linda. De skulle inte underskatta de svenska nazisterna som den tyska vänstern underskattat Hitler. Men det gällde att organisera sig. Vad som då hände har haft stor betydelse för Sveriges utveckling till en välfärdsnation.
Under 1920-talet hade socialdemokraterna varit ett radikalt parti, det hade bråkats internt och regeringsombildningarna var många. När socialdemokraterna vunnit valet hösten 1932 var det inte många som trodde på några större förändringar. Men i skuggan av det nazistiska hotet och, framförallt, världsdepressionen som nådde sin kulmen vintern 1932/33 blev det under 1933 rättning i leden. Nu skulle socialdemokraterna visa att de var regeringsdugliga, att demokrati var överlägsen diktatur och att de kunde bygga upp ett folkhem. Men nazisterna stod i vägen för, eller kunde i alla fall störa, deras planer. Därför måste de röjas ur vägen.
Våldspiralen snurrade igång
Helt oerfarna var inte de svenska socialdemokraterna, de hade framgångsrikt bekämpat kommunisterna under 1920-talet eller ”hållit rent åt vänster” som de kallade det. Nu fick de ytterligare en yttre fiende i nazisterna och det utnyttjade socialdemokraterna till att ytterligare stärka den inre sammanhållningen.
Det blev ofta våldsamma sammanstötningar mellan socialdemokrater och nazister. Att de militaristiska nazisterna tog till våld är inte så förvånande; kamp i alla former var ett ledord för dem. Men att socialdemokraterna var beredda att ta till icke-demokratiska metoder kan te sig lite mera svårsmält.
Men det var ett annat samhällsklimat för 80-90 år sedan. Klasskillnaderna var mycket tydliga och samtidigt som vänstern försökte få till förändringar var det många som ville bevara den gamla ordningen. Det var vanligt att vänsteragitatorer möttes av hot om våld eller blev misshandlade. Dödshot var vanliga när nazister och socialdemokrater möttes. Nazisterna hade också gjort sig kända för att ta till våld redan 1931 genom att tre beväpnade nazister stormat in på Ny Dags redaktion och försökte kidnappa chefredaktören.
En annan viktig förklaring till det infekterade klimatet var Ådalen 1931 då fem strejkande arbetare sköts ihjäl av militär. Det skapade en än djupare misstro mellan vänstern och allt och alla (polis, militär, domstolar etc) som företrädde borgerligheten/etablissemanget. Polisen drog vid ett flertal nazistmöten sina sablar för att lugna antinazisterna och det gjordes många anmälningar om övervåld.
”Beskedlighet duger inte- hårdhandskarna måste på”
Tre artiklar som publicerades i Karlstadstidningen 24 april, 5 maj och 30 maj kan exemplifiera socialdemokraternas förändring i förhållningssättet till nazismen.
I den första artikeln hade tidningen en något nedlåtande syn på nazisterna, de beskrevs som ”nazistpojkarna” med ”förkärlek till uniformer”.
Den 5 maj börjar en oro skönjas. Då skriver tidningen på ledarsticket, med anledning av nazisternas framgångar i Skåne, att man inte tror nazismen ska få någons större spridning i Sverige men ”nog känns det angeläget att det användes en hårdare hand mot alla våldstendenser av vad slag de vara må som försöka att barbarisera vårt samhällsskick”.
Den 30 maj är tonen en annan. Då publicerades ett anonymt brev i vilket skribenten frågade sig om det ”förbereddes högförräderi i Skåne?”.
Brevet löd:
”Vad åsyfta den våldsamma nazistagitationen här? Varifrån kommer penningarna.? Det frågas blott, det ges ej svar. På två månader ha detta skett. Nazister i bil och uniform genomkorsa bygderna. Och de krusa sig ej fram även om de inställsamt framhålla de fördelar tyska lantmän ha framför svenska: äggen där äro 400 procent dyrare än här, likaså fläsk och smör. Det är samma taktik som används i Slesvig där lantmännen förespeglas de förmåner som erbjudas dem om de bleve tyskar, då de tullfritt kunde sälja sina djur. Dessutom lovas skuldsatta bönder frihet från skulder och räntor, handlanden lockas med utsikten att korporativa föreningar skola utrotas, de arbetslösa skola få arbete och bröd.
Vid möten, som ofta äro så talrikt besökta att ett par, tre hundra får stå utanför, förkunna nazisterna utan minsta motsägelse att riksdagsmännen borde sitta på en annan holme (fängelset Långholmen åsyftas förf anm) än Helgeholmsholmen då 80 procent av dem är tjuvar och svin, att våra ämbetsmän bara är förskingrare, bankmännen judar eller judemutade osv.
Allt detta utropas att minsta motsägelse höras, ingen vågar knysta, då nazistledarna visar knytnävarna och vråla. Kom fram och diskutera! Polisen, ja den går ödmjukast omkring och pysslar om nazisterna och ser allra ödmjukast ut. När publiken formligen tjuter bifall till en sådan förkunnelse då frågar man sig med oro hur det ska bli ett par månader härefter. Vad ingen vågar säga emot blir trott. Snart kan det fruktas likadan terror här som i Tyskland, folket kommer att fodra det./…/
Ingen vågar resa motstånd och de unga nazisterna blir allt övermodigare. Det säges att det är likadant i Blekinge. Högern ger efter i allt. På vissa ställen är knappt någon kvar av det partiet- alla blir nazister. Det finns väl en del SNU:are men vad skillnad är det på dessa Stålhjälmar och nazisterna? Också många bondeförbundare gå till dem. Skall också vår kultur förintas?”
Karlstadstidningen kommenterade med: ”det tycks vara en fullt utbildad psykos, den tyska sjukan har kommit in, en andlig mul- och klövsjuka” och nu hårdnade tonen rejält:
”Det är angeläget att det onda mötes med all erforderlig energi. De hemmatyska vildarna måste behandlas på ett sätt som de förstå. Beskedlighet duger inte. Det måste sörjas för att ordningsmakten tar i med hårdhandskarna, så att de känna en övermakt som kan tvinga dem till underkastelse”.
Motståndet organiseras
Genom Skånedistriktet av socialdemokratiska ungdomsförbundet upprättades en grupp av socialdemokrater som var redo att ta sig till nazisternas möten för att diskutera. Torsten Nilsson, Aron Borelius, Yngve Hallin, Gunnar Hallström och Tage Erlander ställde upp. Den sistnämnde har i sina memoarer ”1901-1939” tonat ned sin roll. Han berättar om ett enda möte med Furugård, men enligt nazisternas referat var han med och debatterade minst ytterligare tre gånger.
Erlander skrev i sina memoarer om nödvändigheten att föra ett ”regelrätt fälttåg mot nazismen”.
var nödvändigt att föra ett
”regelrätt fälttåg mot nazismen”.
Och Tage Erlander hade viss förståelse för nazisternas framgångar:
”Nog gick hans (Furugårds, reds anm) rakt till hjärtat hos många som hade ett behov av att hata pamparna för alla de bekymmer som deras förräderi vållat oss.
Furugård talde i klartext när han angrep oss. Däremot var nazisterna mycket försiktigare än kommunisterna när det gällde att skildra hur maktövertagandet skulle gå till”.
Sommaren 1933 gjorde distriktet en kartläggning av de skånska nazisterna. 20 juni skickade de ut frågeformulär till lokala socialdemokratiska klubbarna med frågor om ”Nationalsocialismens verksamhet” på orten. De ville veta hur många nazister som fanns på orten, om det fanns någon nazistisk avdelning, hur många föredrag som hållits och åhörare som lyssnat med mera. Distriktet ville också ha in förslag på hur nazisterna skulle bekämpas. Svaret skulle den lokala socialdemokratiska klubben skicka tillbaka till distriktet verkställande utskott senast 15 juli (de som inte svarat tills dess fick en påminnelse 4 september med anhållan om svar senast 18 september 1933).
Konsten att störa och förstöra
Socialdemokraterna hade utarbetat en mängd olika tekniker för att störa nazisternas möten:
- Med rop. En klunga socialdemokrater ställde sig framför talarstolen. De kunde prata högljutt, skrika ”bravo” vid fel tillfällen i talet, skrika ”nöff nöff”, busvissla; allt i avsikt att störa och få talaren ur balans.
- Med sång. Ofta stämde de upp Internationalen och nazisterna svarade med att sjung sin version, med ändrad text, av samma sång. Ibland sjöngs de samtidigt och de som sjöng högst vann sångstriden.
- Skapa ”hål” i publiken. Om motdemonstranterna var tillräckligt många ställde de sig närmast talarstolen. När talaren skulle börja tala gavs ett tecken och alla backade 10-20 meter. Det blev stort, för talaren pinsamt, ”hål” framför honom. Det här gjordes till exempel den 11 juli i Limhamn då det blev kravaller.
- Begära ordet. Ett vanligt knep var att gå på ett möte och begära ordet dvs att få tala. Och sedan bara pladdra på, inte hörsamma några uppmaningar att sluta prata utan bara fortsätt tills nazisterna tappade tålamodet och ingrepå handgripligen. Det blev ofta signalen till ett bråk och sedan var mötet oftast förstört för nazisterna.
- Starta bråk. Till exempel genom att provocera nazisternas SA-vakter. När motdemonstranterna började störa mötet och polisen inte ingrep så tvingades nazisterna att agera. Ofta gjorde motdemonstranterna motstånd och så startade slagsmål.
- Blockera mötet. Motdemonstranter ställde sig utanför ingången till nazistmötet. De kunde fysiskt hindra personer att komma in, hota dem med repressalier som att bli utfrysta på arbetet och bli utslängda ur facket.
- Med ljud. Ibland ställdes det upp en grammofon i något öppet fönster intill mötesplatsen. Nazisterna använde sällan PA-anläggning och kunde därför överröstas på detta sätt. Det hände ofta att motdemonstranter ställa sig med motorcyklar intill ett utomhusmöte och varvade motorerna så att talaren inte hördes
- Dra socialdemokrater ur nazistleden. Mycket unga socialdemokrater skickades in nazisternas tåg och försökte dra ur enskilda personer ur ledet.
- Hänga på bilen. När nazisterna skulle köra från mötet klängde sig motdemonstranter fast i bilens dörrar eller stod på trösklarna. Nazisterna utvecklade med tiden metoder för att skaka av sig dem (läs mer i avsnittet om propagandatågen).
- Gatlopp. Det var vanligt att motdemonstranterna efter mötet ställde sig i nazisternas väg och lät dem löpa gatlopp genom dem under tiden som det haglade glåpord, sparkar, spottloskor, jord, stenar och slag över dem.
Organiseringen gav resultat. Sommaren 1933 möttes nazisterna av socialdemokratiska antinazister i nästan varenda skånsk ort det hade möten i; Genarp, Hästveda, Höganäs, Ignaberg, Landskorna, Lund för att nämna några.
Det blev bråk i Ystad 4 juli och Trelleborg 10 juli och en av de första riktigt allvarliga sammanstötningarna ägde rum i Limhamn 11 juli. Polisen gjorde en kavallerichock och polisen Hultberg slog motdemonstranten Fors över ansiktet med sin sabelbalja så att denne fick uppsöka läkare (läs mer om mötena under respektive ort).
Rösten i skogen
Hotet från nazismen var ett av de teman som togs upp när 4000 unga socialdemokrater samlades i Nackarpsdalen för två ungdomsdagar 29-30 juli 1933. Torsten Nilsson och Aron Borelius skulle tala.
Efter Nilsson hade hälsat välkommen och det sjungits kamratsång skulle Borelius hålla högtidstal. Men innan han hann börja tala hördes det plötsligt inifrån skogen en hes och gäll röst som ropade: ”Heil Hitler”! En isande tystnad bredde ut sig i hela dalen. Men Borelius lät sig inte nedslås av detta (eller så var röstavbrottet regisserat…) utan försökte bagatellisera den svenska naziströrelsens ledares betydelse:
”När vi just nu nämner nationalsocialismen som vår bittraste fiende så är det inte för herr Furugårds eller herr Lindholms eller fanjunkare Wencherts skull. Nej, Sverige är ett litet land och som socialister har vi lärt oss att räcka en broder vår hand, även om han skulle bo utanför vårt eget rikes gränser” och syftade på de tyska socialdemokraterna.
Nazisten Brolin förföljs
Docent Borelius och redaktör Nilsson började dagen efter Nackarpsdalsmötet förfölja nazisterna. Från Hästvedamötet 1 augusti till mötet i Bjärnum 18 augusti förföljdes nazisten Brolin under sin turné genom Skåne. De socialdemokratiska tidningarna understödde Borelius/Nilssons verksamhet. Skickade med reporter och tecknare som dokumenterade mötesdeltagarna. Nazisterna beskrevs i förklenande ordalag och socialdemokraterna hyllades. Sydöstra Sveriges Dagblad skrev till exempel att Furugård ägnar sig åt ”politiskt skrävel och illvrål”.
Brolin förlöjligades också; kallades ”snuskpelle” och ”harkrank” och påstods inte vilja debattera med socialdemokraterna.
I själva verket hölls debatter men Arbetet retade sig på att diskussionstiden begränsades till exempelvis 1 timme efter det att Brolin talat i cirka 2 timmar. (Det kan i sammanhanget påpekas att det är mycket ovanligt att ett parti låter sina motståndare ta över de egna mötena. Det gjorde inte socialdemokraterna under sina diskussionsmöten utan de hade liknande upplägg som nazisternas; först en eller flera egna talare och sedan debatt – som dock många gånger kunde på i många timmar).
Brolin uppges också ha klippt av debatten när han fick kritik.
Nazisterna skulle hängas högt
Arbetet uppger att socialdemokraterna ofta höll möten efter nazisternas möten och att det bildade flera socialdemokratiska ungdomsklubbar i samband med dessa möten.
Naturligtvis fick de kritik. Folkets Dagblad, kilbomskommunisternas organ, kritiserade de skånska socialdemokraterna för att dem ”med energi gått in för att samla folk åt nationalsocialisterna på dessas möten”.
Sydsvenskan kritiserade socialdemokraterna för att de inte bekämpade kommunisterna lika energiskt som man bekämpade nazisterna. Arbetets ledare försvarade 19 augusti partiet med att säga att man visst bekämpade kommunisterna men hävdade att ”de aldrig betytt så lite som just nu”.
21 augusti meddelade Arbetet att de skånska socialdemokraterna öppnat ”en offensiv mot agenterna för utländsk tyranni”.
Socialdemokraterna ordnade i augusti dessutom egna protestmöten mot nazismen i Kävlinge, Åkarp, Teckomatorp, Höganäs, Landskorna och Arlöv. Arbetet hävdade att det var minst 1000 åhörare i Kävlinge.
Från det anti-nazistiska eftermötet i Hästveda 1 augusti rapporterade Norra Skåne att Borelius inlett sakligt, övertygande och sympatiskt. Men detta intryck förstördes sedan Borelius stött sin bastanta käpp i golvet, svurit och sagt ”att om den dan mot förmodan kom, då några skulle hängas här, så skulle det bli nationalsocialisterna och det med stövlarna i vädret!”. Nora Skånes referent tyckte det var ”mycket fult sagt av en docent från Lund”.
socialdemokrater som
bekämpade nazismen.
socialdemokrater som
bekämpade nazismen.
socialdemokrater som
bekämpade nazismen.
Socialdemokraterna hade ingen egen skyddskår lik SA men eftersom nazisterna brukade dyka upp på deras möten var storvuxna socialdemokrater ofta på plats, redo att beskydda talare och andra.
En nedrig lögn
I sin bok Lag eller näve hävdar Torsten Nilsson att han och de andra socialdemokraterna som förföljde nazisternas under deras propagandaturnéer genom Skåne, var ”de nedriga replikernas mästare”. Och nedrigast var han själv.
Han berättar i boken om ett nazistmöte i Sjöbo där Furugård som talare. Han anger inget datum men det måste ha varit mötet 19 november 1933. Nilsson hävdar i boken att han bad om ordet efter Furugårds tal. Med en ”flott gest” ska Furugård ha gett honom 10 minuter och att Nilsson avslutade sitt anförande med:
”Det sägs om den geniale konstnären Rafael: hugg av honom händerna och han är en lika stor konstnär”. Jag säger om Furugård: hugg av honom huvudet och han är en lika stor tänkare”.
Detta skulle ha skapat ett fruktansvärt tumult och mötet ska ha upplösts av polisen. Nilsson hävdar att han blev klöst i ansiktet av en flicka.
Den pinsamma sanningen är; Torsten Nilsson sa inget alls. Både Arbetet och Aurora fanns på plats och skrev referat.
Auroras hade rubriken ”Cirkus i stan” och publicerades i två delar 21 och 22 november. Tonen är mycket nazifientlig och mötesutvecklingen skildras ingående. Skribenten med signaturen Kal de Mas skrädde inte orden. Furugård beskrivs som en korsning av ”orangutang och provryttare” och hans tal var ”det sämsta tänkbara” med ”4711 lögner och grovkornigheter” från ”den politiska pingströrelsens” och ”sjöbonassarnas hövding”. Torsten Nilsson begärde att få en timme på sig att tala och när han nekades detta av mötesordföranden så meddelade han inte skulle delta i debatten och lämnade podiet. Det förefaller osannolikt att referenten Kal de Mas skulle missa en sådan retorisk pärla som liknelsen med Rafael. Om Nilsson hade sagt den.
Torsten Nilssons nedstigning från podiet ska visserligen ha skapat visst tumult men det var inte det som gjorde att polisen avbröt mötet. Det var inlägget från Sjöbos starke man inom socialdemokratin OP Ljunggren. Han hävdade att han läst i Vår Kamp att Furugård ”söp och lurade bönder för 35 kronor om dagen”.
Mötet avslutades med att mötesordföranden utropade ett leve för Sverige, någon skrek Heil Hitler vilket replikerades med ”Leve judarna” innan OP Ljunggren utropade ett fyrfaldigt leve för socialdemokratin. Några handgripligheter med klösande kvinnor nämns inte.
Inte heller Tage Erlander nämnde något om Nilsson när han skrev om detta möte i sin bok ”1901-1939”.
Högerspöket väcks och brunsmetningen inleds
Socialdemokraterna väckte tidigt farhågor om att högern sympatiserade med nazisterna och egentligen var motståndare till demokratin.
För nazismens frammarsch var med och skapade en högervind över Sverige 1933. Många högersinnade var imponerade över hur effektivt Hitler krossade den tyska kommunismen. Att den tyska socialdemokratin och fackliga rörelsen samtidigt kvästes låg också i linje med deras politiska åsikter. Högertidningar talade i termer av att det skett ett ”nationellt uppvaknande” och ”nationell uppryckning ”.
Detta innebar både ett hot och en möjlighet för socialdemokraterna. 12 augusti 19833 misstänkliggjorde Arbetets ledare högerns tidningar.
Formuleringarna mot hemmanazismen var oklara menade tidningen och ”Man har svårt att befria sig från den tanken att den skrivande eller talande i någon vrå på sin hjärtekammare gömmer mer eller mindre sympati för nazisten”. Speciellt Nationella Ungdomsförbundet är ”något misstänkta”.
Två dagar senare var Per-Albin Hansson inne på samma linje; att nazisterna hade dåligt inflytande på högern. På sommartinget 14 augusti i Kärrgruvan sa han i ett tal ”att i kampen mellan diktaturen och demokratin har den förstnämnda lyckats behålla övertaget. Endast på några håll, däribland även i Skandinavien, har demokratin lyckats behålla de positioner den erövrat. Det är därför nyttigt om vi i tid göra klart för oss på vilket håll den största faran för demokratin är att finna./../ ”hrr Furugård och Dahlin kunna nog inte heller göra vår demokrati så stor skada. Värre är det med dem som arbeta i det fördolda. /…/ Jag vet att man nu även på högerhåll fått upp ögonen för nazistfaran, men det underliga i denna fara tycks finnas hos högern själv”. Hansson litade inte högern om det skulle bli en ”allvarlig kamp mellan diktatursträvanden och för demokratin”. Han trodde att ”långt in i vissa högerdelar” skulle man inte ha något emot att demokratin ”finge stryka på foten för diktaturen”.
”När det gäller nazisterna räcker det med en undanfösare, men däremot gör man (högern) allt för att blåsa upp en förbittrad stämning mot socialdemokratin”.
Socialdemokraten Lundberg var av samma åsikt. Han uttryckte det i ett tal som att det verkliga hotet mot demokratin låg inte hos inte ”Hitler-efteraparna” utan i den anti-demokratiska anda som sprider sig bland folket. Att Nationell Ungdomsförbundet under Elmo Lindholms ledning börjat ropa på ”den nationellt befriande handlingen” och militariserat sig genom att efter tyskt nazimönster börja klä sig i stövlar, armbindel och grå skjorta var ett tydligt exempel på detta. (5)
Högerns svar
Högern svarade på kraven på att de skulle deklarera om man höll på demokrati eller diktatur med att anklaga socialdemokraterna för att ha drabbats av nazistskräck. (6)
För i själva verket tog högerledaren Arvid Lindman avstånd från nazismen inom partiet och det ledde till att högern bröt med SNU (Sverige Nationella Ungdomsförbund) som var ett fristående ungdomsförbund till Allmänna Valmansförbundet/Högern. SNU blev senare det mycket högerorienterade partiet SNF.
Socialdemokraterna hade insett att nazisterna behövde röster från de stora skarorna av arbetare för att få parlamentariskt inflytande. Och nazisterna, eller nationalsocialisterna som de egentligen hette, hade också politiska program med många socialistiska inslag. (12) ”Lika lön för lika arbete” är exempel på ett slagord nazisterna använde.
Därför var det viktigt att hålla socialdemokraternas kärnväljare, arbetarna, borta från nazismen och få alla nazistpartier att framstå som högerpartier/högerextremer. Det lyckades man också med gång på gång på gång. Man använde sig framförallt av utvecklingen i Tyskland som avskräckande exempel. Och 1937 gav NSAP upp försöken att vinna arbetarnas röster och koncentrerade sig på de ”nationellt sinnande”.
Två viktiga åtgärder mot nazisterna
Socialdemokraterna var, som vi ser, dubbel i sitt förhållande till nazisterna. Man försökte förringa dem samtidigt som man lade ned resurser på att motarbeta dem, det gjordes mer än den ”undanfösning” Per-Albin Hansson talade om. Hur allvarligt man egentligen såg på nazismen kan åskådliggöras med två politiska beslut som togs det här året:
– Uniformsförbudet.
1 augusti 1933 utfärdades ett förbud för politiska uniformer. Detta var ett förbud som var direkt riktat mot nazisterna och skulle minska deras attraktionskraft hos främst de yngre.
Förbudet tvingade nazisterna att lägga av sina uniformer så länge de vistades på offentlig plats- i slutna sällskap gick det bra med uniform.
politiska uniformer i offentliga miljöer.
I slutna sällskap kunde dick uniförm användas.
politiska uniformer i offentliga miljöer.
I slutna sällskap kunde dick uniförm användas.
politiska uniformer i offentliga miljöer.
I slutna sällskap kunde dick uniförm användas.
Ett partiförbud, mot kommunister och nazister, diskuterades också men realiserades aldrig.
1934 infördes också ett förbud mot politiska kårer, också det var riktat mot nazisterna och deras SA-avdelningar som utförde både vaktsysslor och propagandaarbete. Nazisterna kom att kalla lagen för ”lex Furugård”.
– Kohandeln
Socialdemokraterna gjorde i slutet av maj en politisk överenskommelse, den så kallade Kohandeln, med bondeförbundet. Socialdemokraterna gick med på en protektionistisk jordbrukspolitik i utbyte mot att bondeförbundet stödde delar av den socialdemokratiska arbetslöshetspolitiken. Nya arbeten skulle skapas genom att staten förde en aktiv sysselsättningspolitik och finansierade arbeten med offentliga lån (krispolitikprogrammet).
De tyska socialdemokraterna hade varit passiva när det gällde kampen mot arbetslösheten och detta ansågs ha gynnat Hitler. De svenska socialdemokraterna skulle inte göra om det misstaget. Socialdemokraterna skippade sin radikala linje mot kapitalismen och förklarade sig vilja bli ”kapitalismens doktorer”.
Hur stor påverkan Kohandeln hade på den svenska ekonomin har efterhand ifrågasatts, men den hade helt klart en psykologisk betydelse och stärkte bilden av socialdemokraterna som ett ansvarstagande och handlingskraftigt parti. Den viktigaste orsaken till att den svenska ekonomin repade sig var egentligen att världsekonomin vände. Men socialdemokraterna i Sverige och Hitler i Tyskland var inte sena att ta åt sig äran för att de räddat respektive land ur krisen. Det är ju så politiken fungerar. Man tar åt sig äran när något går bra och skyller på de politiska motståndarna när det går dåligt.
Huvudorsaken till Kohandeln var naturligtvis att ta Sverige ur krisen. Men den gjordes också för att bryta nazisternas frammarsch. Utrikesminister Rickard Sandler gjorde en berömd parafras:
”Ty mot ett stigande smörpris arbetar även nationalsocialisterna förgäves” (jämför: ”ty mot dumheten kämpar även gudarna förgäves”).
Överenskommelsen med bondeförbundet splittrade också den borgerliga enigheten mot socialdemokraterna.
Socialdemokraterna och rashygien
Socialdemokraternas kritik mot nazisterna gällde främst deras anti-demokratiska och anti-fackliga verksamhet och våldsbenägenhet. Även judehatet och rastänkandet kritiserades hårt. Men när det gällde just rasbiologin var fördömandet inte konsekvent. Under sitt tal i Nackarpsdalen gjorde Aron Borelius gjorde en jämförelse av Hitlers Tyskland och Sverige och blottade då socialdemokratins inställning till rashygien.
”Även vi har intresse för rasfrågor. I åratal har vi mot nationella och kristna fördomar kämpat för en rimlig reglering av preventiv och steriliseringslagarna till folkbeståndets förbättring och de fattigas hjälp. Men vi respekterar det liv som redan fått mänsklig gestalt och den medborgare som fått säte och stämma bland oss och lojalt underställer sig samhällets lagar, han är svensk vilken färg han än har på sitt hår och åt vilket håll hans näsa än vrider sig”.
Den steriliseringslagstiftning som infördes år efter ledde till att under åren 1935-1976 steriliserades cirka 60 000 svenskar. (2) Det ska dock tilläggas att alla riksdagspartiet stod bakom lagstiftningen, inte enbart Socialdemokraterna (3)
”Inte storsinta” till flyktingar
Rastänkandet påverkade rörelsens inställning till flyktingar. 24 oktober 1933 skrev Arbetet på ledarplats:
”Redan innan den tyska nazismen satte i scen sin nya ras- och folkenhetsteori ha vi här uppe haft ganska klart för oss att vår homogena folkstam är en arvedel som bör tryggas och värnas. Då den stora folkvandringen började i våras kände vi alla oro över riskerna att den skulle taga riktning norrut. Med rörande enighet alltifrån arbetarrörelsen till andra läger kände vi tillfredsställelse över att så jämförelsevis få flyktingar sökte sig väg hitupp. För närvarande försiggår, efter vad man kan märka, med tillhjälp av våra främlingslagar en aktion med syfte att befria oss från de stackare, vilkas läge icke direkt är sådant att deras fördrivande skulle kränka den elementära asylrätt.
Vi äro inte generösa, inte storsinta.”
Det pågick en penninginsamling till de landsflyktiga intellektuella som skulle utvisas. Arbetet fortsatte:
”Om vi alltså skulle råka ut för det hårda ödet att få behålla en eller annan inom landets gränser, är uppoffringen kanske inte så stor/…./Det är absolut inte lönt att klandra den svenska nationen för denna inställning. Vårt enligt den traditionella uppfattningen karga land har inte så särledes gott om arbetstillfällen. Kampen om de som finns är bister nog. Det skulle vara lättsinnigt om vi utsatte oss för en hel invasion”.
Facket och nazismen
Även socialdemokraternas högra hand, facket, engagerade sig i kampen mot nazismen. En bojkott av tyska varor diskuterades under våren och sommaren 1933 men det slutade med ett brev som skickades ut i september där LO förklarade att man ställde sig bakom Fackföreningsinternationalen uppmaning till medlemmarna om att undvika att köpa tyska varor. (1)
Socialdemokraterna kritiserade de fackförbund som skickat ut brevet och facket svarade med att skicka ut cirkulär med förslag på hur bojkottens effekter skulle mildras..
Frågan om bojkott diskuterades även i juni 1934 men socialdemokraterna var inte intresserade. De ansåg att bojkotter hörde till historien och fruktade att de borgerliga skulle kunna utnyttja en eventuell bojkott politiskt.
Fackets främsta vapen mot nazismen var dock uteslutningen av medlemmar med nazistiska åsikter. Facket refererade till hur nazisterna i Tyskland behandlade fackföreningarna och kunde inte ha medlemmar som tillhörde ett parti som ville ”sönderslå och döda den fria fackföreningsrörelsen”. Noterbart är att innan medlemmarna uteslöts försökte fackföreningsfolket ”tala dem till rätta”.
Några exempel på uteslutna nazister:
– En kvinnlig hotell- och restauranganställd i Göteborg blev utesluten ur facket på grund av hon setts iklädd nazistuniform säljandes biljetter på Cirkus. Hon medgav också att hon var medlem.
– Metallklubben på Götaverken uteslöt en medlem för att han var nazist. NSAP kallade det för att han blivit ställd inför politisk domstol.
Uteslutningshot kan tyckas vara ett harmlöst vapen men faktum är att det hade effekt. Nazistledaren Sven Olov Lindholm hävdade att under krisåren 1932- 1933 var det mest ”småfolk och bönder” på nazisternas möten. Det var dessutom var ett ”påfallande stort” inslag av kroppsarbetare. Men sedan ”LO- blockaden” kom igång under 1934 kom det inte lika många kroppsarbetare på mötena.
Motståndet fortsatte under 1934
Sommaren 1934 blev det återigen stökigt på nazistmöten. Både i Ystad och Lund blev det allvarliga incidenter. Socialdemokraterna inriktade sig främst på mötena med de mest kända nazisterna som Lindholm och Furulund, när de gjorde sina störningar.
Motdemonstranterna hävdade ibland att de blivit provocerade av nazisterna och att det därför blev bråk. Ofta hävdades att nazisterna startat bråken. Det är två förklaringar som kan tyckas lite märkliga. Man kan fråga sig varför nazisterna skulle vilja starta bråk på sina egna möten och därmed förstöra dem? Nazisterna hade knappast något intresse av att skapa ett rykte om sig som bråkmakare och deras möten som bråkiga (vilket de ändå fick och det resulterade i att en del sympatisörer och nyfikna undvek att gå på mötena). Dessutom var nazisterna nästan alltid i minoritet. Det var inte ovanligt att ett dussin nazister stod framför flera hundratals motdemonstranter. Vem startar ett bråk i det läget?
Beträffande nazisternas provokationer var det flera motdemonstranter som menade att nazismen i sig var en provokation och förargelseväckande och att de bara reagerade på detta.
Därmed inte sagt att nazisterna var oskyldig till bråk. De gick ibland på socialdemokraternas möten för att starta oroligheter. SA-vakterna kunde dessutom vara mycket hårdföra under de egna mötena.
För tidig slutlikvid
Den 12 augusti 1934 talade ecklesiastikminister Engberg i Njurunda i Medelpad om en ”slutlikvid” i kampen mot nazismen.
”Vi nödgas nu ta upp striden på nytt i ställningar som vi trodde vara för länge sedan tryggade, och till försvar för allmänmänskliga fri- och rättigheter, som vi vant oss att betrakta som självklara. Här föreligger en värnplikt, som ingen ansvarskännande för undandraga sig/…/ Här finns ingen kompromiss, intet både-och. Det finns endast antingen-eller”.
Engberg konstaterade nöjt att kampen mot nazismen inte längre var en partifråga; nazismen hade mist sin dragningskraft inom högern. Den hade ”avtynat” efter ”välbekanta händelser” (Wiklundattentatet i januari). Det skulle ha öppnat ögonen ”på dem som låtit sig bländas”. (7)
Men nazismen kunde inte räknas ut helt. Nazisterna nådde sina största röstmässiga framgångar under hela sin existens i kommunal- och landstingsvalet hösten 1934. Men resultatet var ändå betydligt sämre än nazisterna förväntat sig. Socialdemokraternas tidningar ropade återigen ut att nazismen var slut. Men så var det inte. Det dröjde flera år innan slutlikviden gjordes upp.
De bildades flera anti-nazistiska organisationer innan och under kriget. Folkfronten bildades av Verandi 1936 och följdes av Antifascistisk Samling 1938. Eftersom det fanns med många kommunister i AS upplöstes det i augusti 1939 och ledaren Ture Nerman ombildade det till Kämpande Demokrati.
Nerman startade 1939 Trots Allt med stöd från enskilda och fack. LO startade Aftontidningen 1942 för att bekämpa nazismen. (8)
Motståndet på gatan fortsatte också år efter år och blossade upp särskilt i samband med valen och de nazistiska tingen (se mötesdelen för referat). Personligen har jag blivit mest förundrad över att motståndet var som hårdast när Hitler-Tyskland stod på toppen av sin makt 1942. Men mer om detta senare.
Tystnad kring motståndet
Det råder delade meningar om hur allvarligt våldet var. Anna- Lena Lodenius menar att gatustriderna var ”mestadels ganska harmlösa”. (10)
Den nazistiska pressen var av annan åsikt. Lindholm hävdar att det var ett under att ingen dog i sammandrabbningarna. Det är naturligtvis vanskligt att komma med påstående grundade på den ena partens utsagor. Men faktum är att flera av referaten i dagspressen och domar i tings- och kammarrätt stödjer hans uppfattning.
Det hade varit intressant att ta del av den andra parten, det vill säga de inblandade motdemonstranternas erfarenheter, men varken kommunisterna eller socialdemokraterna har dokumenterat omständigheterna kring sina motaktioner. Det finns få eller inga uppgifter om aktionerna i de minnesböcker över partiet som jag tagit del av.
Jag har frågat på arbetarrörelsens arkiv (och de andra stora arkiven) i Stockholm, men utfallet har varit magert.
Jag har också varit i kontakt med en kommunistisk pensionärsorganisation i Stockholm men ingen sade sig ha några minnen av våldsamma insatser mot nazismen.
Torsten Nilsson är en av de få som berättat om dem men han utnyttjade det till att självförhärliga sig själv (Rafael-liknelsen). Lodenius har intervjuat några av de inblandade och skrivit ingående om det fackliga motståndet. Joakim Berglund har beskrivit motståndet i Quislingcentralen och Lööw i Nazismen i Sverige 1924-1979.
Jag tror inte att det någonsin gick ut någon propå från socialdemokratiska ledningen om att ”nu håller vi tyst om det här”, utan det sade sig självt att man inte skulle lyfta fram sina övergrepp på demokratin.
Sture Nilsson, ung motdemonstrant och sedemera lokal ledare för socialdemokraterna i Sjöbo, bekräftade under en intervju för mig att man inom rörelsen var fullt på det klara med att man överskred lagen och det var därför man inte velat lyfta fram den anti-nazistiska verksamheten.
Den passar helt enkelt inte in i socialdemokratiska självbilden.
Borgerligt motstånd
Även borgerliga partier och enskilda gjorde motstånd mot nazismen, men motståndet var inte så organiserat och på ett mer personlig plan.
Den mest kände liberale anti-nazisten är den före detta Lundaprofessorn Torgny Segerstedt som var chefredaktör för Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (ob lib).
Hans text publicerad 3 februari 1933 om att ”Herr Hitler är en förolämpning” har blivit klassisk inte minst för att den tyske riksministern Hermann Göring gjorde ett hotfullt genmäle till GHT (det följande är saxat från Wikipedia):
”Jag protesterar på det skarpaste mot Eder tidning av fredagen den tredje februari under rubriken I dag publicerade uttalandena mot den tyske rikskanslern. Som uppriktig vän till Sveriges folk ser jag i dylika smutsiga utlåtanden en allvarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande de båda folken emellan. Innan vidare åtgärder vidtagas, anhåller jag om underrättelse, huruvida Eder redaktion i framtiden kommer att inskrida mot dylika yttranden.”
”Det förefaller, som herr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket”, svarade Segerstedt i en ledare, där han än starkare underströk sitt avståndstagande från Hitler: ”Den som har ögon att se med, kan icke vara i tvivelsmål om att olyckan är å färde i Tyskland”.
Ett par månader senare skrev Segerstedt: ”Handelstidningen dementerar härmed på det bestämdaste ryktet att herr Göring skulle vara anställd i dess tjänst som något slags reklamchef. De tjänster han i den vägen gjort tidningen, uppskatta vi till fullo. Det finns icke en vrå av världen dit icke historien om hans ryktbara telegram burit vårt namn. Det nit med vilket han fortsätter sitt arbete, är också allt erkännande värt. Det är desto anmärkningsvärdare som han arbetar fullständigt gratis und unentgeltlich.”
FOTNOTER
1 Lodenius Tvåfrontskrig s 47 ff
2 Bosse Lindquist, Förädlade svenskar. Han uppskattar att 13 000 av de 60 000 steriliserades på grund av ras- och arvhygieniska värderingar. Flera forskare har kommit fram till samma siffra ca 60 000 steriliserade, men det omfattar även de ca 15 000 som steriliserade sig frivilligt.
3 I sina fakedokumentärer försöker Sverigedemokraterna lura i svenska folket att Socialdemokraterna ensamma låg bakom steriliseringarna och rasbiologin.
4 Alf W Johansson, den nazistiska utmaningen s 156.
5 Aurora hade 12 december 1933 en artikel om ”ett folkmöte i gammal god stil” där Lundberg dömde ut nazismen.
6 28 augusti Arbetets ledare om att högerpressen
7 Referat i Sydöstra Sveriges Dagblad 13 augusti
8 Lodenius s 83 ff
9 Lööw
10 Lodenius s 60
11 Misstänkliggörandet av högerns demokratisyn levde kvar länge. Så sent som 1991 gjorde journalisten Lars Adaktusson misstaget att ifrågasätta om moderaterna var ”rumsrent” när det gällde flyktingpolitiken. Det resulterade i att partiledaren Carl Bildt läxade upp Adaktusson och fick tillfälle att prata om partiets demokratisyn.
12 Framförallt NSAP såg sig som ett arbetareparti. Förenklat kan man beskriva det som att NSAP attraherade arbetarna, konkurrenterna SNSP attraherade medelklassen och NSB överklassen samt övre medelklassen. Nazisterna själva ville inte placera in sig på höger-vänsterskalan. De såg sig som fristående från blockpolitiken.