Att vara jude i Sverige har ofta inneburit att man behövt hålla låg profil med sin judiskhet och förhålla sig till en dold eller öppen antisemitism.
Kunskaperna om de svenska och europeiska judarnas historia är generellt mycket dålig. Många känner till exempel inte till minst 30 svenskfödda judar mördades i Förintelsen eller hur migrantströmmarna gått över världen. Därför kan det vara lämpligt med en kort historielektion.
Den här informationsfilmen på 4 minuter ger en överblick av judarnas historia i Europa (ca år 300-1945)
Judiska livsöden i Skåne
Disclaimer: Det finns lika många olika historier om att vara jude i Sverige som det finns judar i Sverige. Att täcka in alla dessa är naturligtvis omöjligt och jag koncentrerar mig på att försöka beskriva hur det var och är att vara jude i nazismens och Förintelsens skugga utifrån olika judiska livsöden. Eftersom jag själv inte har något judiskt påbrå (vad jag vet) så blir det framförallt judiska röster som kommer att höras.
1. Familjen Rothstein i Sjöbo/Malmö
Först ut är familjen Rothstein. Bo och Rosie Rothstein berättar om sin far Berth Rothstein (1918-1995) som skrev ned sin livshistoria 1988 i en bok som nyligen (2023) översattes från tyska till engelska. Berth kom till Sverige 1939, jobbade på skånska landsbygden, köpte en handelsträdgård i Tolånga (utanför Sjöbo) 1945 och avancerade sedan till fastighetsägare i Malmö.
Det speciella med Berths historia är att han aldrig beklagade sig över att han mött någon antisemitism. Detta är ett påstående som förbryllat barnen Bo och Rosie (som själva har mött antisemitism), kanske hade det med hans positiva personlighet att göra, men hustrun Cecilia har backat upp historieskrivningen. Se intervjuerna här:
Att leva som jude i Sjöbo och Malmö (klicka här för att se filmen)
2. Den sjungande stallpojken Walter i Löberöd/Lund
Walter Feldheim överlevde Novemberpogromerna 1938 men internerades i koncentrationslägret Sachsenhausen. Han släppes fri mot löfte om att han skulle emigrera och hamnade i Sverige. Det räddade hans liv.
under armen.
Hans döttrar Erica Lundberg och Marianne Bernhardtz har dokumenterat faderns liv och den tyska släktens historia i boken ”Walters väg”.
Den första tiden i Sverige arbetade och bodde Walter på den skånska landsbygden, i bland annat Löberöd och Lund.
Se filmen om Walters tid i Skåne här (13 min)
3. Från Treblinka till Skåne
Leon Rytz (d.2023) var en av de få överlevarna från Treblinka. Han arbetade en tid också på den skånska landsbygden innan han slog sig ned i Borås.
https://judiskamuseet.se/utforska/traces-of-existence/sociala-meddelanden/intervju-med-leon-rytz
Den judiska historien i Sverige
Anti-semitism i domkyrkan
Det första uttrycket av antisemitism i Sverige finns i en kyrka! Uppsala domkyrka. Vad som också är anmärkningsvärt är att det tillkom cirka 400 år innan den första juden satt sin fot i Sverige!
Det handlar om en så kallad kragsten, en utsmycknad på en av domkyrkans pelare. Den föreställer en gris som diar judar. Osmakligt så det förslår. Troligtvis är den motbjudande scenen tänkt att symbolisera judarnas påhittade förbund med djävulen. Sannolikt var det inhyrda franska eller tyska stenhuggare som tillverkade kragstenen, den så kallade ”Judesuggan”, cirka år 1350. Det var ungefär samma tidpunkt som anti-semitismen exploderade i Europa och judar fördrevs, eller mördades, efter påhittade anklagelser om att de orsakat digerdöden.
Judar i Europa
Judar har funnit i Europa sedan före vår tideräknings början. I takt med att kristendomen började breda ut sig på 400-talet fick judarna det allt svårare. De kristna ansåg att judarna vara ansvariga för Jesus död och de blev syndabockar för det mesta, som till exempel pesten. Det hände mer än en gång att judar brändes levande på bål.
Under sena medeltiden blev förföljelserna så svåra att många judar i Västeuropa valde eller tvingades flytta österut till nuvarande Polen och Litauen eller ännu längre österut. De fick länge leva i fred, men på 1600-talet inträffade flera våldsamma upplopp, så kallade pogromer. Östjudarnas situation försämrades ytterligare när Tsarryssland expanderade 1795.
Men i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet blev det ännu värre. Då utbröt många våldsamma och blodiga pogromer med tusentals dödsoffer. Dessutom rådde missväxt och hungersnöd.
Två miljoner östjudar flydde till andra länder, de flesta till USA men också till västeuropa.
Misstänksamhet i Sverige
De första judarna kom till Sverige under 1600-talet. De måste avsäga sig sin tro och döpa sig som kristna. Doptvånget avskaffades 1782 men det dröjde till 1838 innan de fick samma medborgerliga rättigheter som andra svenskar och först 1852 fick de bosätta sig var de ville i landet. När Sverige avskaffade passtvånget 1860 kunde de hårt trängda östjudarna fly till Sverige. Några tusental flydde till ett Sverige som betraktade dem med stor misstänksamhet.
Östjudarna möttes knappast av någon öppen famn i Sverige.
August Strindberg skrev om svenska judar:
”niggerafkomlingar” som ”gyckla, spela, bestiga, skoja, schajasa, slösa, snålas, småstjäla, vara trolös och visa hörntänderna”
Det var inte enbart den utbredda antisemitismen bland svenskarna som gjorde det svårt för östjudarna. De judar som tidigare kommit från västeuropa och hade etablerat sig I Sverige ville inte alltid bli sammanblandade med de fattiga östjudarna.
Röster från Stockholms judiska församling om östjudar:
”sjukliga, orkeslösa, arbetsskygga”, ”halfasiater”, ”barnen använder varken tfvål eller kam” och ”kan inte skilja på ”mitt och ditt”.
”Anti-semitiskt brus” i Sverige
Hur anti-semitiskt Sverige var är en fråga som ständigt leder till diskussion. Det råder dock samstämmighet om att det fanns under 1900-talets början ett ”anti-semitiskt brus” i Sverige som medgav att man kunde uttrycka sig nedsättande om judar i både tal och skrift. Det resulterade i att några svenska judar lämnade Sverige och bosatte sig i andra länder. Norge var ett populärt destinationsland, inte bara för att det var lättare att leva som jude i Norge utan också för att det arrangerades sommarläger där unga svenska och norska judar kunde mötas och skapa band som förhoppningsvis skulle resultera i giftemål…
Om du vill veta mer om rasismens historia i Sverige rekommenderas Forum för levande historias rapport.
Nöden i Lund – en svensk shtetl?
Många av de flyende östjudarna slog sig ned i Skåne. Av dem valde ovanligt många Lund som tillflyktsort och många av dem hamnade i det fattiga området Nöden i södra Lund.
Koncentrationen av judar i stadsdelen blev så hög att man nästan kan tala om att det i Lund bildades den enda shtetl som någonsin funnits i Sverige. Shtetl är ett begrepp från östeuropa och betyder ungefär byar/orter med övervägande judiska invånare som lever enligt judiska traditioner mer eller mindre isolerade från det omgivande samhället. Under en tid fanns det en synagoga i Nöden och nazisterna förlade en partiexpedition i området, men de fann det snart lämpligt att flytta därifrån.
Slog sig ned i Skåne
För några av de flyende östjudarna var vistelsen i Skåne bara ett tillfälligt stopp på resan till ett annat land. USA hägrade för de flesta men alla hade inte pengar till den resan och det blev ett mera närliggande land. Andra flyttade från Sverige för att de gifte sig eller fick tillfälle till försörjning. De hade ingen aning om att detta skulle leda till att de blev offer i en av världshistoriens största katastrofer: Förintelsen.
Sveriges förnekade Förintelsoffer
Minst 29 svenskfödda judar och fem svenskfödda romer mördades i Förintelsen. Idag vill Sverige inte kännas vid dem.
Gemensamt för offren är att de någon gång under sitt liv flyttade till ett annat land där de infångades av nazisterna och senare mördades i utrotningsläger som Auschwitz eller Treblinka, eller bara försvann.
Minst 14 av offren var skåningar (13 av dem var judar och den fjortondes härkomst är oklar) och Fyra av de judiska offren kom från Lund.
De fyra Lundaborna har jag porträtterat i mina filmer Förintelsens Svenska offer del 1 och Förintelsens Svenska Offer del 2 samt i Förintelsens Skånska offer, men här kommer en kort presentation av var och en:
Doris Abrahamsson/Rozental (Rosenthal)
Född 2 mars 1909 i Lund som dotter till Jeshajahu Abrahamsson och Nany Nachmanson.
Familjen bodde på Stora Södergatan 40.
Doris fick två syskon, Edith och Arne.
Familjen flyttade till Berlin någon gång på 1910-talet. I hemmet talades tyska, jiddish och svenska. På 1930-talet gifte sig Doris med en polsk affärsman och de fick sonen Nakhem. Bosatta i Lodz. Försvann 1942 i Warszawa och mördades i Treblinka.
Pappan Jeshajahu och brodern Arne återvände till Sverige innan krigsutbrottet och levde i Sverige. Systern Edith flyttade till Israel. Mamman hade dött på 1920-talet.
Malmöpsykologen Jehoshua Kaufman är släkt med Doris.
Markus Kolman, Yaakov
Född 1886 Lund. Mördad 1945 i Litauen.
Simon Davidsen
Simon Davidsen föddes 13 januari 1887 i Lund. Son till Seelig Davidsen och Rebeka Katz. Gift med Gusta och bosatt i Oslo, Norge. Arresterad 27 oktober 1942. Överförd till Stettin med skeppet Donau 26 november 1942 och transporterad med tåg till Auschwitz. Dog 14 januari 1943 i Auschwitz.
Carl Herman Matulsky
Carl Herman Matulsky, född den 15 mars 1882 i Lund. Han bodde i Lund på fastighet nr 178 B vilken låg på Östra Mårtensgatan 14 (eller 12) från 1882 fram till 1897-02-24 då han flyttade till Malmö Pauli. Fadern var handlare Kaleb Matulsky. Carl var svensk medborgare enligt folkbokföringen i Ängelholm (där han bodde ett tag). Flyttade till Norge som 38-åring. Mördad i Auschwitz.
Övriga skånskfödda judar som mördades i Förintelsen
Abraham Bernstein, Landskrona/Malmö-Auschwitz
Jacob Israel Gittelsen, Ängelholm-Auschwitz
Fanny Kahn, Malmö-Theresienstadt
Amelie Kaufthal, Lomma- Belzyce ghetto
Ester Krantz, Malmö-Auschwitz
Julius Mak, Malmö-Dorohusk
Doris Mak, Malmö-Sobibor
Thora Mendelsohn, Malmö-Auschwitz
Harry Schnell, Malmö/Oxie-Taucha (oklart om han var av judisk börd)
Israel Stern, Malmö-KL Troeglitz
De svenska nazisternas anti-semitism
Anti-semitismen, eller ”Judefrågan” som nazisterna kallade det, var redan när det första svenska nazistpartiet bildades 1924 en av hörnstenarna i deras program. Det hävdades, lite förvirrande med dagens språkbruk, ofta att det var arierna som stod inför en ”förintelse” på grund av judarnas inflytande.
Under hela sin existens, t o m 1950, så hetsade de svenska nazisterna mot judar. Den enda gång någon form av svag medkänsla visades var i samband med Novemberpogromerna. I DSN skrev nazisterna att man var för den extraskatt som de tyska judarna ålagts att betala, men beklagade att ”repressalierna mot judarna inte stannat därvidlag” utan övergått till de mordexcesser som skett under Kristallnatten. ”De kan inte på något sätt försvaras” skrev signaturen Md två gånger.
Men. ”De i och för sig beklagliga judeexcesserna i Tyskland får inte utnyttjas till förevändning för ökad främlingsinvasion”, skrev Md. Så när flyktingströmmarna efter Kristallnatten kom till Sverige visade man inte upp samma förståelse. SSS (Svensk Socialistisk Samling- ”Lindholmsnazisterna”) drog igång sin flyktingfientliga och antijudiska kampanj ”Mota Moses i grind” samma månad.
Under årens lopp infördes flera artiklar i nazststidningarna med för judarna förnedrande innehåll och det fördes kampanjer mot flera av de judar som flytt och/eller etablerat sig i Sverige. Oftast handlade det om enskilda individer men nazisterna benämnde det som en ”judeinvasion”.
”judeinvasionen”. NST nr 48/35.
Så när Medicinalstyrelsen vintern 1939 ville att Sverige skulle ta emot 10 medicinska specialister, alla av judisk börd, så såg nazisterna sin chans att lyfta fram detta som en verklig ”judeinvasion”.
De hade redan i november 1938 dragit igång sin kampanj ”Mota Moses i grind”. I februari 1939 tog SSS studentorganisationer över kampanjen. Och de fick oväntad hjälp av Lundastudenterna.
Stockholms högskolas nazister i Svensksocialistiska studentförbundet arrangerade ett stort protestmöte med 450 deltagande studenter. Kåren i Uppsala arrangerade kort därefter den så kallade bollhusdebatten då en majoritet, 548 mot 349, röstade för att en protest mot medicinalstyrelsens förslag skulle skickas till kungen.
I Lund gjordes en namninsamling med 135 namn som anhöll om ett kårmöte i frågan. Och kårmöte blev det 6 mars. Det blev en lång debatt som avslutades med två omröstningar. De slutade 731- 357 respektive 724- 342 till förmån för ett uttalande mot att Sverige skulle ta emot judarna. Dessutom hade studenterna i Lund ett tillägg, som inte fanns med i Stockholm eller Uppsala, om att ”en invandring, som medför att främmande element upptagas i vårt folk, framstår för oss som skadligt och inför framtiden oförsvarbar”. Beslutet applåderades i Lunds Dagblad, Sydsvenskan och Skånska Aftonbladet. Arbetet och GHT var negativa.
Både de tyska och svenska nazisterna jublade över Uppsala- och Lundastudenternas tilltag och ohöljda anti-judiska inställning. Det här var bättre anti-judisk propaganda än de själva hade kunnat regissera och konstruera. SSS arrangerade därefter under mars-maj en namninsamling över hela Sverige mot ”främlingsinvasionen” och Lindholm hävdar att de fick cirka 30 000 namnunderskrifter.
Tidningen DSF hängde på och lanserade planen att flytta alla judar till Madagaskar.
Under kretstinget i Landskorna samma år jublade de samlade nazisterna över talarens ord om att ”judefrågan i vårt land inte är löst förrän den siste juden lämnat landet”.
Kampanjerna mot de danska judarna
När de danska judarna tagit sin tillflykt till Skåne 1943 fortsatte häcklandet.
Nazisterna slängs ut ur AF Borgen
I slutet av oktober 1943 förbjöd Akademiska Föreningen i Lund:s ekonomiska utskott nazisterna att under läsåret 1943-44 använda sig av anslagstavlan i AF Borgens stora vestibul. Bakgrunden var att nazisterna satt upp en grovt anti-semitisk affisch.
Under ett uttalande från universitetets rektor om att Lund skulle hjälpa flyktingar hade nazisterna tillfogat:
”Men var om en vet att judarnas uppehåll här i landet ej kommer att bli tillfälligt. Nej, de komma istället att sättas i stånd att överallt tränga undan svenskar från förvärvs- och affärsverksamheten”
Vice kårordförande och kuratorerna hade föreslagit att nazisterna dessutom skulle förbjudas ha möten på AF, men de fick inte majoritet. Ett mötesförbud ansågs vara ett för hårt straff för bara att ha missbrukat anslagstavlan. Men det utfärdades också en varning till nazisterna om att de inte skulle få fortsätta ha möten på AF om de inte slutade att kränka de danska flyktingarna i Lund.
När det blev känt att det inte skulle utfärdas något mötesförbud för nazisterna ”läckte” anti-nazister detta till beslut till rikspressen. Både DN och GHT fördömde beslutet. Men det var inte fördömandet som skulle avgöra nazisternas öde; det gjorde de själva.
På nazistmötet 27 oktober uttryckte sig nazistledaren Lindholm så illa, han liknande judarna vid råttor, att den tillagda ”varningen” utlöstes. Nazisterna hade kränkt de danska judarna och förbjöds därefter ha möten på AF.
Arbetet skrev 29 oktober 1943 att nazisternas oanständigheter var på ”alla demokratiska, dvs nästan alla, studenters läppar i dessa dagar”. Signaturen ”Ced” spekulerade kring att vissa delar av ekonomiska utskottet trots det skandalartade nazistmötet 28 oktober fortfarande var emot ett förbud mot nazistmöten i AF. Ced tyckte därför att frågan skulle lyftas till AF:s överstyrelse för att de skulle rädda kårens anseende.
”Lunds demokratiska studenter skall i framtiden inte behöva skämmas över att de ha varit i medlemmar i Lunds studentkår”.
Dan efter skrev Börje Nord en insändare med anledning Lindholmsmötet och att Svenska Socialistiska Partiet hade planerat ett möte på AF 12 november. ”Det är icke förenligt med studentkårens heder att upplåta sina lokaler för en systematisk smutskastning av sina gäster”.
Sydsvenskan fördömde också och summerade efter det sista nazistmötet i på AF: ”Den stora massan av Lunds studenter fördömer skarpt studentnazisternas osmakliga uppträdande. Studentkåren i Lund är ingalunda infekterad av nazism- man har bara på sina håll varit alltför tolerant mot det fåtal ytterlighetsmän som här sökt driva sitt spel”.
Om Sydsvenskan hade rätt eller inte är omöjligt att utröna. Men man kan konstatera att nazistsympatierna inte på något sätt hade dött ut i Lund. Antalet julhälsningar 1943 med tillhörande pengabidrag till nazisttidningen DSF, överskred de många hälsningar som framförts både 1941 och 1942.
Nyheten i november 1942 om behandlingen av de norska judarna, att de skickades till utrotningsläger i Tyskland, var den nyhet som väckte mest uppmärksamhet bland svenskarna det året. De danska judarnas flykt hösten 1943 engagerade också Lundaborna, inte minst sedan många av flyktingarna slog sig ned i Lund. Många studenter hade nu vänt kappan efter vinden. Symboliskt var kanske att den vid tidpunkten ”avnazifierade” Gudmund Smith fick bli Lundagårdsredaktör hösten 1943. En av hans första artiklar var ett försvar för de Lundastudenter som haft svårt att ta ställning.
Svensk flyktingpolitik
Under mellankrigstiden tolkades begreppet ”politisk flykting”, för att använda historikern Klas Åmarks ord, ”till en början mycket snävt” i Sverige. När nazisterna tagit makten 1933 klassades dock de tyskar som hotades av förföljelse eller att hamna i koncentrationsläger som följd av sin politiska uppfattning, som politiska flyktingar. Men, detta gällde inte de som flydde på grund av sin rastillhörighet och kände ”vantrevnad” i sitt hemland. Med andra ord: om man var jagad eller hotad av staten på grund av att man var jude, så omfattades man inte av begreppet politisk flykting. De var hänvisade till att söka uppehållstillstånd på ”vanlig väg”.
Ett nålsöga för flyktingarna var att de skulle kunna försörja sig själva genom arbete eller besparingar alternativt att någon organisation eller enskild person stod för alla kostnader. Något statligt flyktingmottagande fanns inte under mellankrigstiden utan det kom igång i större skala först i samband med de vita bussarna våren 1945. Olika hjälpkommittéer kopplade till olika organisationer eller privatpersoner skötte flyktingmottagandet. LO och Socialdemokratiska partiet upprättade till exempel Arbetarrörelsens flyktinghjälp (som främst tog emot flyende socialdemokrater, 600- 700 flyktingar stöttades och ca 20 procent av dem var judar,) Sveriges Kommunistiska Parti drev Kominterns Röda hjälpen. Svenska kyrkan hade Israelmissionen. De judiska församlingarna var naturligtvis också viktiga aktörer.
Kvottänkandet
Det är som bekant svårt att styra flyktingströmmar, men Sverige införde olika kvoter i ett försök att reglera flyktingmottagandet. Tanken var att de flyktingar som togs emot via en kvot bara skulle vara här en viss tid och sedan söka sig till andra länder. När flyktingen lämnat Sverige skulle en annan flykting tas emot via kvoten.
Fyra kvoter riktade till judar upprättades: Chalutzkvoten, transitkvoten, barnkvoten och Kristinehovskvoten.
Chalutzkvoten
Kvoten omfattade ursprungligen 10 platser för utbildning i jordbruk i Sverige som förberedelse till utvandring till Palestina. Tillkom 1933 på initiativ av Helsingborgaren Emil Glück, som tillhörde Malmöförsamlingen. Snart höjdes kvoten till 100 platser och 1938 höjdes kvoten till 300.
Chalutzjudarna placerades till en början ut på olika gårdar runt om i Sverige men 1935 fanns det två chalutzcentran i Skåne: ett i Kristianstadstrakten och lantbruksskolan Västraby i Löberöd och två år senare köptes gården Svartingstorp i Finja utanför Hässleholm. Lantbruksutbildningen bedrevs då främst i Rinkaby och Kvidinge i Kristianstads län, Västraby i Löberöd och Täby i Stockholmsområdet.
Kristinehovskvoten
60 platser för utbildning av tyska skolbarn på Landschuleheim Kristinehov. Tillkom 1934.
Efter Novemberprogromen 1938 (Kristallnatten) skapades två nya kvoter:
Transitkvoten
150 vuxna släpptes in i avvaktan på att de utvandrade till ett tredje land, främst USA.
Barnkvoten
500 barn från Tyskland och Österrike skickades ”i förväg” till Sverige i väntan på att deras föräldrar skulle få utresetillstånd till andra länder. I flera fall mördades föräldrarna.
I december 1938 påbörjades arbetet att göra Gunnarpshemmet i Tjörnarp, som ägdes av Malmöförsamlingen, till barnhem. I februari 1939 anlände de första barnen. Under 1939 vistades 25 pojkar på hemmet och 55 barn var utplacerade i olika familjer.
Absurt nog hade också Malmöavdelningen av den nazistiska sammanslutningen Der Deutsche in Schweden (organisation för tyska nazister i Sverige) sommarläger i Tjörnarp under kriget och barnen samlades varje morgon kring flaggstången och gjorde nazisthälsning när nazistflaggan hissades.
”Missionskvoterna”
Det bör också nämnas att Svenska Israelmissionen, som grundades 1875 för att omvända judar till kristendomen, arbetade under 1930- och 1940- talen tillsammans med Svenska Missionsförbundet för att rädda österrikiska judar. Även för dem upprättades kvoter på 125 utplacerade barn respektive 150 transitungdomar. Under 1938-1940 lyckades de få ut 3000 judar från Österrike och cirka 300 barn och ungdomar kom till Sverige. De placerades ut i familjer eller i läger i Tostarp utanför Hässleholm eller i Tollarp vid Kristianstad. Bland de barn som togs märks grundaren av Svenska Filminstitutet, Harry Schein, och Otto Ullman som blev vän med nazisten och IKEA-grundaren Ingvar Kamprad.
Under sommaren 1945 inrättades sommarkolonin ”Sommarbo” i Höör. SIM:s verksamhet kom dock att ifrågasättas när en pastor genomförde ett ”massdop” av 14 konverterade judar i Hosjö kyrka i Falun.
Hur många räddades?
Författaren Arne Järtelius uppskattar att över 500 judar togs emot och stannade i Malmö under 1933-1945 (de danska judarna är inte medräknade).
Tyska forskare uppskattar att cirka 30 000 barn (under 16 år) omfattades av olika kvoter och kunde fly från tysktalande områden 1933-1939. Den största gruppen var 12 000 barn som skickades till Palestina och ca 10 000 kom till Storbritannien.
Hur ska då den svenska insatsen för de judiska barnen bedömas? Svaret: det beror på hur man vill räkna och beskriva det. Om vi utifrån de olika kvoterna uppskattar att ca 1000 barn fick en fristad i Sverige så är det ju ingenting i jämförelse med att 1,5 miljoner barn senare mördades under Förintelsen. Det är också ganska få med tanke på de 40 000 krigsbarn från Finland som togs om hand i Sverige. 1000 (3 %) av de totalt 30 000 kvotbarnen från tysktalande områden är inte heller speciellt imponerande. Men om vi drar ifrån de 22 000 som kom till Palestina och Storbritannien betänker att ett litet land som Sverige, i jämförelse med alla andra länder i hela världen, tog emot 1000 (12 %) av de resterande 8000 kvotbarnen, så blir bilden en annan.
Bemötandet i Sverige
Naturligtvis var det viktigaste att de judiska flyktingarna liv sparades, men många överlevare mådde inte bra psykiskt. De kunde ha skuldkänslor över och djupa funderingar kring varför just de överlevt. När kontakterna med föräldrar och släkt i hemlandet bröts, som en följd av deporteringar och mord, så skapade detta ofta svårläkta trauman. Det var inte många som fick någon psykologisk eller själslig behandling, begrepp som traumabearbetning och posttraumatisk stress etc var inte riktigt etablerade. Alla uppmanades ”se framåt” och ”inte gräva ned sig i det förflutna”.
När det gäller vardagliga bemötandet av de judiska flyktingarna så har varje individ sin historia och tolkning av vad som hände dem. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att slå fast vad som hände och dra generella slutsatser.
Men min personliga upplevelse är att jag blivit förvånad över hur många flyktingberättelser som poängterar hur bra flyktingen/hen blivit bemött, och då speciellt på den skånska landsbygden- den del av Sverige av som brukar pekas ut som den mest nazistiska. Visst finns det historier om flyktingar som fått bo och jobba under slavliknande förhållanden på bondgårdarna, men frågan är om detta hängde samman med att de var judar? Det finns liknande historier om utnyttjade ”ariska” lantarbetare, i arbetarlitteraturen brukar, speciellt de skånska, lantarbetarnas arbetssituation lyftas fram som speciellt eftersatt (se till exempel Lubbe Nordströms reportageserie ”Lort-Sverige” från 1938).
J-passen
Få andra händelser under mellankrigstiden har blivit föremål för så mycket ryktesspridning och övertolkningar som J-passen. Och det är inte någon hedrande historia för Sverige.
När nazi-tyskland annekterade Österrike i mars 1938 var de österrikiska nazisterna väl förberedda: förföljelserna och fördrivningen av de österrikiska judarna kom igång direkt (vilket bland andra Berth Rothstein redogjort för i sin bok). En ny flyktingvåg uppstod och både Sverige och Schweiz införde visumtvång för alla österrikare. Det innebar dock inte att Sverige stängde gränserna helt, de flyende kunde ansöka och få visum.
Men när de tyska nazisterna i mitten av augusti meddelade att de skulle byta ut alla österrikares pass till tyska, österrikarna var ju formellt sett tyskar efter annekteringen, så skapades en ny situation; det rådde inget visumtvång mellan Sverige, Schweiz och Tyskland. Alla österrikiska judar med tyska pass skulle som en följd av visumsfriheten ha möjlighet att resa till Sverige och Schweiz samt stanna i tre månader. Men sedan skulle de ha svårt att resa tillbaka till Tyskland eftersom nazisterna inte släppte in dem i sin strävan efter att göra landet ”judefritt”.
Schweiz, INTE Sverige, tog initiativet till att förmå tyskarna att på något sätt göra det lättare att urskilja judarna från de andra flyktingarna. Om det var tyskarna eller schweizarna som kom på idén att stämpla judarnas pass med ett stort rött J är inte klarlagt, men så skedde. Och, detta är inget hedrande för vårt land, Sverige hakade på och svenska diplomater började 25 augusti förhandla med nazisterna, vilket resulterade i att Sverige tog bort visumfriheten för personer med J-pass från 27 oktober 1938. I praktiken innebar detta att judar med J-pass som inte hade en så kallad gränsrekommendation eller beviljat uppehållstillstånd avvisades vid gränsen. Naturligtvis försvårade J-passen möjligheten för judar att få skydd. Men, återigen, tvånget att söka visum innebar inte att gränserna stängdes helt. Från november 1938 till augusti 1939 ansökte ca 4200 judar om uppehållstillstånd i Sverige och cirka 2500 (60 %) beviljades. Enligt historikern Klas Åmark beviljades ungefär en lika stor andel uppehållstillstånd till de judar i nazi-tyskland som sökte uppehållstillstånd innan oktober 1938. Med andra ord: J-passen innebar inte att en mindre andel fick uppehållstillstånd i Sverige än tidigare.
Men det finns för Sverige besvärande omständigheter; vi vet inte exakt hur många flyende judar som felaktigt avvisades vid gränsen av nitiska och/eller anti-semitiska gränsvakter som en följd av att de hade J-pass eller påhittade anledningar. Men vi vet att några av de judar som på olika sätt och grunder avvisades från Sverige, sorgligt nog senare mördades i Förintelsen. Att Sverige innan kriget bröt ut hade kapacitet att rädda fler judar undan Förintelsen är ett grymt faktum och besvärande ur ett moraliskt perspektiv, men kan vi så här i efterhand med facit i hand verkligen kräva att svenska politiker under 1933-1939 skulle kunna se in i framtiden och förutse att Förintelsen skulle inträffa? Vissa svarar ja på den frågan, jag är av motsatt uppfattning.
Länge var historien om J-passen en annan: det uppgavs att Sverige/socialdemokraterna tjatat på nazisterna att införa passen, inga judar släpptes in etc. Det dröjde till 2020-talet innan den bilden korrigerades och förtydligades, även om det finns källor som fortfarande framför det förstnämnda perspektivet.
Det ska nämnas att med krigsutbrottet så togs de särskilda reglerna för judar bort och ett antal fick uppehållstillstånd. Men krigsutbrottet gjorde det också betydligt svårare för europeiska judar att fly, inte minst för den största enklaven, de 2,3 miljoner polska judar, som kom i nazisternas klor i september 1939. När nazisterna förbjöd all judisk emigration i oktober 1941 så blev det i praktiken en dödsdom för många judar. I samband med överfallet på Sovjet sommaren 1941 startade mördandet av judar bakom frontlinjen, huvudsakligen genom att de sköts. I december 1941 startade gasningarna i Chelmno och drygt sex månader senare fanns det sex utrotningsläger med gaskammare i Polen. Efter kriget fanns bara drygt 100 000 judar kvar av de 3,5 miljoner som levt i Polen.
Lästips:
Om:
J-passen
https://www.historisktidskrift.se/index.php/june20/article/view/772/70
Malmös judiska församling och judar i Skåne
Arne Järtelius ”Judar och andra Malmöbor”
Svensk Flyktingpolitik/Förintelsen
Klas Åmark, Främlingar på tåg.
Texten kan komma att uppdateras!