OBS Ej färdigredigerad sida, ska kompletteras med bilder och film.
Från Landskrona kom två verkliga nazistprofiler: polisen Gottfrid Lilja och direktören John Weibull.
En central figur bland Landskronanazisterna var polisen Gottfrid Lilja. Han arbetade energiskt för nazismen och vann nazisttidningen DSF:s prenumerationskampanj 1939.
I Den Svenske Folksocialisten berättade han hur han arbetade. Först skickade han provexemplar till utvalda personer, sedan sökte han upp dem och frågade vad de tyckte om tidningen. Oftast slutade det med att de tecknade en provprenumeration. Om personen var fattig kunde det hända att Landskronaformationen sköt till pengar för att ”ty det är ju inte meningen att de ska hållas utanför för att de är fattiga” resonerade Lilja som framhöll att det gällde att ligga på även när provprenumerationen var över.
”Det har nämligen visat sig att de allra flesta vill prenumerera igen, men de kommer sig av en eller annan anledning icke sig för att sköta om det själva innan de blivit tillräckligt övertygade”.
Man kan ju fråga sig hur många som vågade säga nej när stadens polis propagerade?
Lilja tidig nazist
Historikern Victor Lundberg har tagit del av Liljas akt hos säkerhetpolisen och diskussionen kring Landskronapolisen:
Poliskåren i Landskrona omgärdades vid denna tid (1940-talet) av nazistiska rykten. I en hemligstämplad skrivelse till ordföranden för Statens Informations-styrelse slog landsfogden i Malmöhus län i maj 1940 larm om ”att stadens [Landskronas] poliskår […] i hög grad [ansågs] genompyrd med nazismen”, vilket en poliskommissarie i staden i ett bifogat remissyttrande ”bestämt till-bakavisade”, ty stadens poliser (i synnerhet en av dem) blandade inte in sina politiska åsikter i sina ”tjänsteåtgöranden”. Och i augusti 1942 beslog lokal-pressen stadens ordningsmakt med följande konstaterande: ”I Landskrona finnes veterligen en polisman som intar en framskjuten ställning inom det nazistiska partiet och sålunda icke iakttar den återhållsamhet som man enligt en allmän mening rimligen kan fordra av befattningshavare i polisen”.
Den numera lokalhistoriskt mytomspunne ”nazistpolisen” i Landskrona, Gottfrid Lilja, spelar en relativt undanskymd roll i den tidigare forskningen om ultranationalismens historia i Sverige. I Heléne Lööws arbeten skymtar han till exempel förbi som en bifigur. Men i säkerhetspolisens arkiv framträder hans nyckelroll tydligt. 25 år gammal förordnades han 1922 till konstapel vid Landskrona poliskår och började snart engagera sig i den framväxande nationalsocialistiska rörelsen. Efter partisprängningen 1933 blev han en av företrädarna för den välorganiserade, disciplinerade och elitistiska gren som leddes av furir Sven Olov Lindholm, Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSAP, 1933–1938) och dess efterföljare Svensk Socialistisk Samling (SSS, 1938–1950). Till skillnad från den gren (Svenska Nationalsocialistiska Partiet, SNSP) som efter splittringen leddes av veterinären Birger Furugård och som havererade i slutet av 1930-talet, kom ”Lindholmarna” att utgöra en huvudlinje i den proletära delen av den svenska nationalsocialismen. Vid kommunal- och landstingsvalen 1934 kandiderade Lilja för NSAP till landstinget i Malmöhus län samt till stadsfullmäktige i Landskrona. Som partimedlem i SSS finns ”Gottfrid Lilja med familj, Landskrona” noterad under perioden 1939–1945. Gottfrid Lilja var också under en period på 1930-talet ordförande i Lands-krona Polisförening.
Gottfrid Lilja delade dock sina politiska preferenser med flera kollegor. Vid Malmöpolisen fanns till exempel vid samma tid poliskonstapel Johan Levin som spelade en central roll i Birger Furugårds nationalsocialistiska fa-lang (SNSP) och den kortvariga utbrytningen därifrån i mitten på 1930-talet, Nationalsocialistiska Blocket. En handfull av dessa poliser ansågs så radikala att de, i likhet med den skånske nazistledaren G.V. Jönsson, sattes under övervakning av säkerhetspolisen. Lilja var en av dem. Enligt säkerhetspolisens klassificeringssystem A–D klassificerades han med bokstavsbeteckningen B, den näst högsta graden av politisk farlighet innebar att han ansågs spela en ledande och aktiv roll inom sin organisation. Precis som Jönsson tillhörde Lilja alltså den skara på drygt 1 000 aktiva nationalsocialister och kommunister (A- respektive B-klassificerade) i Sverige som i händelse av ofred skulle omhändertas av säkerhetstjänsten och tvångsplaceras i interneringsläger.
Att döma av hans personakt i säkerhetspolisens arkiv var Lilja periodvis strängt övervakad. Han fick under krigsåren sin telefon avlyssnad och sin post öppnad och avskriven av säkerhetspolisen. Av korrespondensen framgår bland annat att han hade en personlig relation till partiledaren Lindholm och sommaren 1943 fick hjälp av honom och andra partifunktionärer att betala de böter (75 dagsböter à 6 kronor) som han dömdes betala efter de provokativa uttalandena på Vinterpalatset.
Säkerhetspolisens kartläggning av Lilja bekräftar bilden av honom som en av nationalsocialismens ”pionjärer” i Sverige med många olika uppdrag och verksamhetsområden. Med åren utmärkte han sig också som en allt flitigare, närmast frenetisk skribent i flera nationalsocialistiska och fascistiska propagandasammanhang och tidningsalster – framför allt i Den Svenske Folksocialisten och sedermera under 1950-talet i Krets Nytt, där han bland annat hade ett eget stående inslag under rubriken ”Ur min dagbok”. I säkerhetspolisens arkiv finns en separat klippsamling innehållande hundratals artiklar och texter författade av Lilja under 1940- och 1950-talen. I många fall är dessa noggrant lästa, understrukna, marginalkommenterade och analyserade av säkerhetspolisens tjänstemän. Det är uppenbart att myndighetsväsendet såg Lilja som en betydande säkerhetsrisk och nyckelperson inom den proletära svenska nationalsocialismen.
I sin hemstad Landskrona var Lilja operativ ledare för NSAP:s/SSS:s lokalavdelning men han var även lokal ledare för Sveriges Fackliga Kampor-ganisation, NSAP:s/SSS:s fackliga rörelse, samt för Frontmannaföreningen Sveaborg. Den sistnämnda sammanslutningen bildades 1941 av NSAP/SSS-anhängare som deltog i den Svenska Frivilligbataljonen (SVFB) i det finska fortsättningskriget mot Sovjetunionen (1941–1944). Sveaborg utvecklades under de därpå följande åren till en sluten kamporganisation med ett väl utbyggt nätverk på olika nivåer i det svenska samhället. Medlemmarna upprättade register över judar och politiska motståndare och infiltrerade demokratiska organisationer. 1943 fanns 30 lokala Sveaborgsavdelningar i Sverige, med tyngdpunkten i Skåne. Organisationen styrdes av SSS:s parti-ledning och kom snart även att inrymma svenska frivilliga från Wehrmacht, SS och Waffen-SS. Efter krigsslutet avklingade Sveaborgs verksamhet och betydelse. Men organisationens kärna – Vapenbrödraskapet Sveaborg och Kamratföreningen SSS – fortlevde i decennier framåt och kom bland annat att utgöra stommen i ett av de paramilitära så kallade staybehind-nätverk som upprättades i Sverige under inledningsskedet av det kalla kriget.”
Trög start för nazisterna
Trots Liljas intensiva arbete fick nazismen i Landskrona en trög start. Första nazistmötet hölls 1932 och det kom inte många åhörare varken det året eller 1933. Men i januari 1934 bildades en NSAP-formation i Landskrona. Avdelningen fick nummer 85 och hade snart en partilokal på Drottninggatan 29. Den var öppen varje söckendag kl 16-18.
NSAP ställde upp i Landskrona stadsfullmäktigeval 1934
Kandidaterna var civilingenjör Torsten Ulfheden och tidigare nämnde poliskonstapel Gottfrid Lilja.
Några av mötena den våren och sommaren var välbesökta men det bara 104 av de 9 011 rösterna gick till NSAP. I landstingsvalet fick nazisterna 88 av 8049 röster. Det räckte ingenstans.
NSAP- avdelningen fick ny styrelse i mars 1935:
Ach o ask Hans Malmberg
Apch A Mårtensson
Ask Bengt Widström
Ai G Christensson
Trots ny styrelse var NSAP overksamt på mötesfronten, inte ett enda möte noterades.
Bara två möten 1936 och riksdagsvalet samma år gick dåligt för nazisterna. Det blev bara 26 röster för NSAP.
Inga möten heller under 1937. I ett brev till Lindholm skrev Eric L. på NU- högkvarteret i augusti 1937 att Nordisk Ungdom – kamratskapet Landskrona misskötts av kamratskapsledaren Lundberg. Han skulle ha försummat den inre organisationen. När den tf ledaren Nils Sandgren försökte ordna upp den hittade han ingen medlemslista. Högkvarteret skickade den medlemslista de hade och det visade sig att det fanns flera personer på listan som inte visste om att de var medlemmar. Enligt brevskrivaren hade Lundberg tidigare misskött kamratskapet Måns Block i Helsingborg. Kpl Grape i Helsingborg (som var osams med Lundberg) kunde berätta att Lundberg rökt en cigarett när han var iförd uniform. Lundberg hade dessutom uppgett för Helsingborgsnazisten Vaad att han ordnat så att Grape ”kommer väck”. Eric på högkvarteret ville att Lindholm skulle prata med Lundberg som ingick i hans propagandalag.
1938 var det kommunal- och regionval igen.
Det blev 4 av 10 281 röster till NSAP i stadsfullmäktige. Och i landstingsvalet fick NSAP 19 av 10 284 röster. Det räckte naturligtvis inte till mandat.
1939 hade SSS inte längre hade någon partiexpedition i Landskrona. Gottfrid Lilja fick ha allt sitt propagandamaterial hemma hos sig.
Trots bristen på partilokal hölls 1939 ett kretsting å Teatern. I referatet från tinget uppges att ”En formlig orkan av applåder brusade mot talaren då han konstaterade att judefrågan i vårt land inte är löst förrän den siste juden lämnat landet”.
1939 utmärkte sig Landskronanazisterna som tidigare nämnts när det gällde att få byborna att teckna premnumerationer på nazisttidningen Den Svenske.
Motståndarna vaknar
Sommaren 1933 började socialdemokraterna störa nazisternas möten. Motståndet fortgick under 1934 men sedan dröjde det till 1942 innan nya oroligheter med upploppstendenser noterades i Landskrona.
Landskrona Posten skrev om mötet 7 juli att 300 hade lyssnat. Själva mötet blev, till skillnad från de andra nazistmötena i Skåne sommaren 1942, lugnt. Nazisttalaren GV Jönssonfick hålla hela sitt anförande, men när nazisterna skulle gå från torget till sin partiexpedition på Tranchellgatan blev de förföljda. Redan på Brocksgatan var folkmassan kompakt. Polis spärrade av gatan och hopen gick då runt kvartert bara för att finna en ny polisspärr vid Brockska huset på Östergatan. Folkhopen tryckte på så mycket att polisen drog sina sablar.
Nazisterna fick lite andrum och gick till Bredgatan, men där blev de upphunna av förföljare, många av dem ungdomar, som kommit igenom polisspärren. Gatan blev svart av folk och någon ryckte åt sig nazisternas packe med tidningar. Nazisterna förföljdes till partilokalen och utanför den eldades nazisttidningarna upp i ett ”litteraturbål”.
Efter en stund avlägsnade sig polisen men folkmassan stod kvar ytterligare en stund innan några troppade av. Men när man fick reda på att Jönsson skulle lämna lokalen vid 21.30 samlades återigen många människor. Jönsson kunde dock ta sig till stationen med hjälp av poliseskort.
Det är oklart om Gottfrid Lilja vad med vid den insatsen. Men han var med till det, för nazisterna, bittra slutet för rörelsen.
Landskrona speciellt
Historikern Victor Lundberg anser att Landskrona var speciellt när det kommer till antalet nazister och nazistsympatisörer och stödjer sig på en sammanställning1 som Tobias Hübinette gjort. Lundberg skriver:
Vid en djupare granskning av vilka som var medlemmar i och sympatiserade med SSS under 1940-talet, framträder dock en annan och betydligt mindre smickrande bild av Landskrona. Av de totalt 4 181 medlemmar i och sympatisörer till SSS som Tobias Hübinette har kartlagt i hela riket för år 1942 fanns inte mindre än 111 stycken i Landskrona. Enligt denna kartläggning var 1938–1945 totalt 170 landskronabor anknutna till SSS. Ungefär hälften av dem döljer sig bakom initialer eller pseudonymer som ”F d marxist”, ”Frontman” och ”SSS-sympatisör” medan resten har uppgivit sina fullständiga namn. De allra flesta av dessa förefaller dessutom, att döma av medlemslistorna, vara unga representanter för stadens stora arbetarklass. Vid en jämförelse med andra städer framträder Landskrona alltså ur detta perspektiv som ett uppseendeväckande starkt SSS-fäste. Enligt Hübinettes kartläggning hade vid samma tid (1942) den jämnstora staden Trelleborg 26 SSS-anknutna, de större grannstäderna Helsingborg och Lund 77 respektive 83 invånare med SSS-anknytning, medan storstäderna Malmö och Stockholm 154 respektive 332 stycken aktiva SSS-sympatisörer. I relation till sin storlek förefaller det alltså som att Landskrona hörde till de platser i Sverige där sympatierna för den proletära nationalsocialism som SSS representerade var som allra starkast i början av 1940-talet.
Lilja utmärkte sig igen
I slutet av 1942 hade SSS minst 72 lokalavdelningar över hela landet. 21 av dem fanns i Skåne. Avd 85 Landskorna var en av dem, hade Lilja som ledare och sedan två år tillbaka en expedition på Tranchellsgatan 81. Det hölls fyra möten i Landskrona 1942 vilket var ovanligt många.
Under ett nazistmöte i Stockholm 1943 hade Gottfrid Lilja uttalat sig nedlåtande om det svenska hemvärnet. Han hade sagt att många hemvärnsområdeschefer skulle lägga ned vapnen i händelse av en rysk eller engelska invasion. För detta dömdes han till 75 dagsböter a 6 kronor. Nazisterna startade omedelbart en pengainsamling till honom.
Lilja kandiderade för nazisterna i valet 1944 till riksdagen. Det blev nazisternas sämsta val. 295 röster i Malmöhus län och 870 i Fyrstadskretsen.
1946 började bedömningsnämnden förhöra poliser och militärer som misstänktes vara nazister. Lilja skrev ett öppet svar, publicerat i DSF, till bedömningsnämnden. Lilja tillstod att han varit svensksocialist sedan 1933-34 och är öppen kritiker till ”det demokratiska oduglingssystemet” och avslutade sitt svar med: ”Varen så goda, mina herrar folkfrontare”.
Han kritiserades av kommunistiska Folkviljan i augusti 1946 i en artikel med rubriken ”Nasse- Lilja utmanar”, för sitt brev och Folkviljan undrade retoriskt ”när blir gatorna i Landskrona rena?” Han svarade via DSF att han aldrig försökt påtruga någon sina nazistiska åsikter och som polis aldrig gjort ”skillnad på rik eller fattig, hög eller låg”. Han menade att de flesta partier anammat en hel del av det nazistiska folksocialistiska idéerna, med undantag för judefrågan, i sina valprogram.
Vi det sista nazistmötet i Malmö, 1949, var Lilja huvudtalare. Enligt nazisternas tidning var lokalen fullsatt. Men detta var slutet för rörelsen. Ett år senare kapitulerade Lindholm och förklarade SSS nedlagt.
Efter 1950 var Lilja med och försökte reorganisera nazismen med Frihetsrörelsen som bildats 1951. Lilja blev riksombudsman. 2
Victor Lundberg:
Lilja var även en drivande kraft då den svenska nationalsocialismen reorganiserades på SSS:s krackelerade grundvalar. 1951 blev han riksombudsman för den nya organisationen Sveriges Nationella Frihetsrörelse (SNFR) där även Göran Assar Oredsson och Carl Magnus ”Manne” Bergh återfanns i ledningen. 1956 ombildade Oredsson, efter diverse tumult och splittringar, SNFR till Sveriges Nationalsocialistiska Kampförbund (SNKF), vilket påföljande år bytte namn till Nordiska Rikspartiet (NRP). Oredsson kom sedan tillsammans med sin tyskfödda hustru Vera att leda NRP ända in på 2000-talet. Vad den före detta landskronapolisen Gottfrid Lilja, som var i 60-årsåldern då NRP bildades, tog sig för på ålderns höst är oklart. Han avled i Malmö 1968.
Näringslivsnazism
Direktören John Weibull är en annan Landskronaprofil som brukar lyftas fram i nazistiska sammanhang.
Historikern Victor Lundberg igen:
Även om ”nazistpolisen” var en (ö)känd profil i Landskrona var stadens all-mänhet ovetande om dimensionerna av hans politiska engagemang. På denna punkt är likheterna stora med en annan betydelsefull och inflytelserik person i Landskrona: Att direktör John Weibull vid denna tid hade protyska böjelser var och är tämligen välkänt – men vidden av hans politiska värv är betydligt mer okänd. Generellt är det en utbredd föreställning att svenska direktörer, industrialister, fabrikörer, godsägare och företagare – i likhet med ämbetsmän, akademiker, poliser och officerare – i högre utsträckning än representanter för de lägre samhällsskikten hyste nazistiska sympatier. I själva verket kan en sådan generalisering vara vansklig, bland annat eftersom många som attrahe-rades av de medel- och överklassburna ultranationalistiska organisationerna (främst Riksföreningen Sverige-Tyskland, Samfundet Manhem och Sveriges Nationella Förbund) hade andra bevekelsegrunder än reellt nationalsocialis-tiska när det gällde sina sympatier för Tyskland.
När det gäller John Weibull i Landskrona och hans motiv råder det dock ingen tvekan. Han var inte bara politiskt konservativ, Tysklandsvän och, via sin familj och sina affärsintressen, starkt knuten till Tyskland. Han var också under 1930-, 1940- och 1950-talen en primusmotorinom den medel- och överklassburna ultranationalismen i Sverige. I jämförelse med Lilja är Weibull visserligen något mer omskriven i forskningen om ultranationalismens historia i Sverige, men, i likhet med fallet Lilja, är det i säkerhetspolisens arkiv som bilden av hans politiska värv klarnar och fördjupas.
John Weibull blev under sin livstid en centralgestalt inom Landskronas, Sydsveriges och Nordeuropas industriidkande societet. Han och hans tre bröder – födda mellan 1875 och 1883 – förvaltade och vidareutvecklade i olika roller faderns livsverk, växtförädlingsfabriken Weibulls (grundad 1870). Weibullskoncernen växte under 1900-talets första decennier till en modern industrijätte i staden med omnejd och en världsledande aktör inom foder-, frö- och utsädesförädlingsbranschen. 1915 grundade John Weibull inom familjekoncernen ett eget företag, Garvämnes AB Weibull i Landskrona, som sedermera utvecklades till Nordeuropas största anläggning för produktion av garvextrakt (till läderindustrin) med dotterbolag och anläggningar i flera länder världen över – bland annat i Tyskland och Polen. John var tillsammans med två av sina bröder vid denna tid välkända arbetsgivare och näringslivsprofiler i Landskrona och dessutom aktiva inom stadens kultur-och föreningsliv. Av hans bröder, söner och brorsöner, var flera engagerade högerpolitiker, både lokalt och på riksplanet. Johns farbror, Martin Weibull, lämnade däremot familjeegendomen Weibullsholm 1863 och kom istället att (precis som sina söner) göra en lysande akademisk karriär som historiker.
Stödde Per Engdahl
Under andra världskriget blev John Weibull en drivande kraft i de kretsar som verkade för en förändring av svensk politik i protysk riktning. Här återfanns också bland andra den svenska fascismens portalfigur Per Engdahl och lundaakademikern Fredrik Böök men även tidningskungen Torsten Kreuger i Stockholm och korvskinnsfabrikören Kurt Leube i Malmö. Detta nätverk spenderade hundratusentals kronor på protysk propaganda genom olika bokförlag och tidningsprojekt och sökte även på andra sätt stärka den tyskvänliga opinionen. Enligt envisa rykten ägnade de sig också, i samarbete med konsul Hermann Kirchhoff på tyska konsulatet vid Ribershus i Malmö, åt mer eller mindre lyckade spionageoperationer och mot krigsslutet även åt smuggling av tyska nazister och andra krigsförbrytare från Nord-europa till säkra tillflyktsorter i Sydeuropa och Sydamerika – bland annat i samband med den uppmärksammade ”baltutlämningen”.
Även om Weibull enligt Per Engdahl ”innerst inne [företrädde] ett slags tyskvänlig borgerlighet” var det åtskilliga ultranationalistiska sammanslutningar som före, under och efter kriget hade honom som ekonomisk garant. Framför allt handlar detta om Riksföreningen Sverige-Tyskland (RST) med tidningen Sverige-Tyskland, Svensk Opposition (SO) och dess organ Vägen Framåt, samt Sveriges Nationella Förbund (SNF) med Nationell Tidningoch Dagsposten/FriaOrd. Dessutom fanns Weibull med i bakgrunden till Nils Flygs mer proletärt orienterade tidningsprojekt Tidens Röst och Folkets Dagblad. Vid krigsslutet valdes John Weibull till riksordförande för RST och ledde dess arbete med att – officiellt sett – stödja återuppbyggandet av det krigssargade Tyskland i samarbete med den av grevinnan Lili Hamiltons initierade stiftelsen Hjälpkommittén för Tysklands barn. Denna samlade in omfattande mängder persedlar och penningmedel i Sverige – enligt egna uppgifter över 3,5 miljoner kronor under perioden 1944–1955 varav en ansenlig del kom från ”kyrkligt håll”. Enligt flera källor var detta i själva verket medel ämnade att restaurera den tyska nationalsocialismen. Drivande i kommittén var förutom Weibull och Hamilton även den välkände antisemiten och nationalsocialisten Carl Ernfrid Carlberg, grundare av Samfundet Manhem och Carlbergska stiftelsen.
RST
Offentligt förefaller John Weibull ha agerat försiktig även om en del utspel är dokumenterade, till exempel hans tal vid RST:s riksting i Jönköping 23–24 augusti 1941. Han menade här bland annat att alla ”brinnande svenska fosterlandsvänner” kräver ”ett sakligare, varmare och vettigare förhållande till det germanska broderlandet i söder” samt att ”en sinnelagets nyordning, den viljans härdning” är ”den starkaste förutsättningen för den blågula flaggans folk inför ett nytt tidevarv av vit kultur”. Hans tal anslöt sig i väsentliga delar till nationalsocialismens grundläggande tankegods. Några veckor tidigare hade Weibull initierat ett patriotiskt, antikommunistiskt och tyskvänligt upprop ställt till statsminister Per Albin Hansson och publicerat i SNF:s Nationell Tidningsamt i samtliga svenska dagstidningar som kontrollerades av Torsten Kreugers imperium, bland annat Aftonbladet. Dess retorik var i jämförelse med talet allmänt hållen, i förmodat syfte att attrahera en så bred grupp som möjligt. Uppropet skrevs, förutom av Weibull, under bland annat av de i antisemitiska och ultranationalistiska sammanhang inte obekanta namnen bankir Arvid W. Högman från Stockholm, professor Hugo Odeberg från Lund och major Sven Edvard Engdahl från Kinna (Per Engdahls far).
Tusentals svenskar slöt upp bakom uppropet varefter John Weibull, Per Engdahl och Nils Flyg skred till verket och tillsammans med en rad andra prominenta tysklandsvänner bildade Svensk Opposition (SO) i september 1941 i Malmö – en sammanslutning med huvudsyfte att samla ihop och ena den splittrade ultranationalistiska och protyska opinionen i Sverige. Enligt Engdahl donerade direktörerna Weibull, Leube och Kreuger tillsammans 75 000 kronor i startbidrag till den nya organisationen. Ambitionen såg till en början ut att lyckas: Påföljande år hade SO över 8 000 medlemmar, före-trädesvis från samhällets medel- och överklasskikt. Snart var dock menings-skiljaktigheterna med ledningen för SNF i Stockholm ett faktum och efter ny turbulens och personkonflikter var SO vid krigsslutet enbart en av flera mindre och inbördes konkurrerande sammanslutningar som verkade i stark motvind – och med medlemmar som började dra öronen åt sig. Per Engdahl drev dock sitt ”nysvenska” ideologiska projekt vidare med Malmö som bas och tog 1956 tillbaka namnet Nysvenska rörelsen (NSR) på den organisation som han skulle komma att driva fram till sin död 1994. Hans rörelse förefaller dock ha levt vidare in på 2000-talet.
Ett tredje sällsynt exempel på hur John Weibull agerade offentligt är ett meningsutbyte i Göteborgs-Posten sommaren 1944. Efter en besk artikel på tidningens ledarsida med rubriken ”Spring i utländska legationstrappor”– där Weibull utpekas som den ”nazistiske direktören […] som offrat stora summor för att göra Per Engdahl till en svensk Hitler” samt insinueras springa nazitysklands ärenden i det fördolda – deklarerade han i ett öppet och publi-cerat brev till tidningen att även ”jag vill en demokrati, men en ärlig sådan, däralla sjuka växter på den demokratiska folkkroppen skoningslöst bortopereras […] och vad som än kommer att ske skall Ni aldrig finna mig bland anpass-lingarnas och konjunkturriddarnas stora skara”. Vilka de ”sjuka växterna” på ”folkkroppen” är framgår inte explicit av brevet, förutom att det i första hand gäller kommunismen som enligt Weibulls brev måste ”förintas genom upplysning om dess fördärvlighet”. Förutom konturerna av ett ovanligt böjligt demokratibegrepp demonstrerar brevet som helhet en rättfram och allvarlig (om än något diffus) ultranationalistisk övertygelse.
Med andra ord var det knappast förvånande att säkerhetspolisen så gott den kunde försökte kartlägga John Weibulls förehavanden och hålla honom under uppsikt. Myndigheten betraktade honom som aktiv nationalsocialist (hans registerkort upprättat i mars 1938 är enligt praxis stämplat med en svastika) och avlyssnade regelbundet hans telefon, kontrollerade hans post samt satte honom vid flera tillfällen under övervakning av säkerhetspolisens tjänstemän. Vid ett stockholmsbesök, i april 1944, följdes varenda steg han (och hans son) tog av civila detektiver som väntade utanför Strand Hotel på Blasieholmen där landskronadirektören brukade bo under sina visiter i huvudstaden. Trots att han vid ett tillfälle lyckades skaka av sig sin bevakning skaffade sig säkerhetspolisen vid detta tillfälle ändå en relativt klar bild av hans förehavanden Det finns i själva verket åtskilliga och av varandra oberoende uppgifter i säkerhetspolisens akt över John Weibull som ger en entydig bild av att han under krigsåren stod i tät kontakt med den tyska beskickningen i Stockholm. På Hovslagargatan 2, ett fashionabelt stenkast från Strand Hotel, låg tyska legationen – en vid denna tid ”nazistisk diplomatisk cell” och sambandscentral för (flykting) spionage. Hans namn figurerar bland annat i kretsen kring den inflytelserika tyska kulturattachén i Sverige, Herman Kappner, som hade huvudansvaret för nazitysklands strävanden efter att ”in-filtrera” det svenska utbildningsväsendet och kulturlivet och därmed ”sprida den germanska världsåskådningen” i Sverige. Enligt ett avlyssnat telefon-samtal från 1942 fungerade Weibull som förmedlare av ekonomiska medel från den nazityska statsledningen till olika verksamheter för protysk propaganda i Sverige. Enligt detta samtal karakteriserades han också, av en av Sveriges mest kända och principfasta antinazistiska politiker vid denna tid, som ”mycket farlig” på grund av sina ”förbindelser”.
För direktör Weibull innebar andra världskrigets utgång inte bara ett politiskt nederlag utan även ett svidande ekonomiskt bakslag då hans garvämnesimperium förlorade flera anläggningar i de krigshärjade delarna av Tyskland och Polen. Efter krigsslutet kom därför koncernen att bygga upp nya garvämnesanläggningar på ”säkrare mark” utanför staden Carazinho i södra Brasilien. Själv stod Weibull orubbligt fast vid sina ideal och var bland annat ordförande för RST – den sammanslutning som han varit med och grundat 1937 – fram till sin bortgång 1957. Han lämnade då efter sig sitt livsverk, den internationella industrijätten Garvämnes AB Weibull med hundratals anställda världen över och en total årsomsättning på nära 18 miljoner kronor. Anläggningen i Landskrona städslade vid denna tidpunkt drygt 80 personer varav en majoritet arbetare. Tillsammans hyllade de, ”tjänstemän, förmän och arbetare […] i Sverige och utlandet”, med ”djup tillgivenhet och respekt” minnet av ”en rik och positiv livsgärning”.
Landskrona- ovanlig stad
Lundberg summerar:
Ur ett sociostrukturellt perspektiv utkristalliserar sig därmed ett tydligt mönster. Medan det i stadens arbetarskikt tycks ha funnits ett icke obetydligt stöd för den proletära svenska nationalsocialismen var en betydande del av stadens societet i varierande grad associerad till ”den svenska överklassnazismen”. Detta mönster är med all sannolikhet inte unikt för just Landskrona vid denna tid. Desto mer anmärkningsvärt för en svensk stad av Landskronas storlek och karaktär var emellertid att dessa båda parallella ultranationalistiska rörelser här personifierades av två ”rikskändisar”.
Lästips:
Historikern Victor Lundbergs hela text om Lilja, Weibull och Landskrona. (för nedladdning)
Landskrona- möten och julhälsningar
möten
1932
3 februari möte på hotell Bristol med Wenchert som talare. ”Medelmåttigt” besökt möte och nazisterna trodde det berodde på att detta var första mötet i staden. Wihlborg avslutade och nazisterna trodde att det snart skulle bildas en avdelning i staden.
Landskrona Posten hade en annons för mötet.
Annandag pingst möte på Saluhallstorget med Wenchert som talare inför cirka 300 personer. De utropade ett kraftigt leve för nazismen och många tidningar såldes.
1933
SNSP
7 juni talade Furugård inför cirka 300 personer på ett möte som ”avlöpte lugnt och fridfullt”. Ett annat referat anger att: ”Avdelning under bildande”.
Landskrona Posten hade annons före och referat från mötet.
200 ska ha lyssnat och med en lätt raljant ton skrev Landskorna Posten att Furugård skrikit sig hes på andra orter och skulle behövt en pix. Man hade förväntat sig att Furugård skulle ha stråhatt (oklart varför). Hans älsklingspose var korslagda armar och höger ben fram. Referatet avslutas något oväntat med: ”Det var vackert väder ute”.
NSAP
7 juli stod Lindholm på propagandabilens bakvagn och talade inför 200 åhörare som samlats på Kaserngården. Många tidningar såldes och nya medlemmar anmälde sig. Kommunisterna uppges haft möte på Stortorget samtidigt med 50 åhörare.
26 augusti talade Sterner inför 400 åhörare. Mötet stördes men mötet blev lugnt.
Arbetet bevakade mötet och referatet var mycket nedlåtande mot Sterner.
”Föredraget var ett verkligt konststycke ifråga om virrighet. Det fanns varken början eller slut och man fick ett starkt intryck av en skolpojke som skulle rabbla upp en utanläxa men glömt sammanhanget”. Han ska ha dragit ”den nu oräkneliga gånger vederlagda lögnen att hr Bonnier äger ett avgörande inflytande på den svenska pressen och äger och kontrollerar TT och Radiotjänst”. Enligt referatet ska ingen ha applåderat när Sterner gick ned från flaket på bilen han talade från.
Det mest uppseendeväckande i samband med mötet var att polisen förhindrade att det satt tre nazister i förarhytten på nazisternas bil och att Delkons zigenarorkester passerade mötesplatsen spelandes när Sterner talade.
Socialdemokraterna höll ett eftermöte med Erlander som talare.
Landskrona Posten hade en annons för mötet men inget referat.
Skånska Socialdemokraten skrev att ”nazi får rätta bemötandet i Landskorna”. Det var ”visserligen en del som kastade bort en timma” på nazisternas möte, men ingen ska ha applåderat.
1934
NSAP
7 februari talade Landahl i Godtemplarsalen som var fullsatt. Socialdemokraterna blockerade mötet men anarkister och kommunister var där och debatterade.
26 april talade Sterner på Saluhallstorget inför 1000 personer. Socialdemokrater försökte avbryta mötet men misslyckades.
Landskorna Posten hade annons inför mötet.
21 juni möte på Saluhallstorget med över 1000 åhörare som visade ”det starkaste intresse” för Lindholms tal. Mötet betecknas som det lugnaste som då hade hållits på Skåneturnén och nazisterna hävdade att lugnet var ett resultat av att ”de församlande arbetarna ville på allvar sätta sig in i nationalsocialismen”.
12 juli talade Sterner inför 800 personer, de flesta kroppsarbetare. Nya medlemmar värvades.
4 augusti möte med Dahlrot som talare inför 300 personer.
4 september möte med Gerhardsson som talare inför 1200 personer.
Från Landskrona NSAP julhälsade 1934
K G Moselius
Gundhild och Thorsten Ulfheden
NSB
10 maj talade Brolin inför cirka 250 personer
1936
NSAP
25 juni. Möte å Saluhallstorget. Inledning av Lidberg. Wenchert talade.
18 augusti. Möte å Saluhallstorget. Molund talade. 300 åhörare.
Julhälsning 1936 från NSAP:
Gustav Olsson med familj, Heljarp
Enar Pettersson, Heljarp
H. Malmberg med fam., Landskrona
1938
19 april. Möte å Torget. G. V Jönsson talade. 150 åhörare.
20 april. Jönsson talade. 160 åhörare
Avdelning 85 skickade via DSN en nyårshälsning inför 1939.
1939
16 maj. Jönsson talade. 300 åhörare.
14 juni. Möte å Saluhallstorget. Lindholm talade. 150 åhörare.
11 juli. Möte å torget. Siven talade. 175 åhörare.
26 juli. Möte å Salutorget. Inledning av Floberg. Molund talade. 200 åhörare.
13 augusti. Kretsting å Teatern. Hindberger öppnade tinget. Jönsson talade. 200 representanter på plats. Efter marsch genom Landskrona hölls möte på Saluhallstorget där cirka 1000 personer samlats. Sivén och Jönsson talade. ”En formlig orkan av applåder brusade mot talaren då han konstaterade att judefrågan i vårt land inte är löst förrän den siste juden lämnat landet”. På kvällen hölls kamratafton på teatern.
Julhälsning 1939
Gottfrid Lilja med familj
Lgl Wasa
E. S.
L. L.
Nr 12171
Berndt-Ove Bengtsson
A. Bengtsson
L. O. Ch.
A. G. Hildegard
M. K.
Nils Carlsson
Th –
G. M.
Erik
K. W-n
S. D.
Nr 12238
H. M.
1940
Gottfrid Lilja uppgavs ha sin expedition på Tranchellsgatan 81.
Julhälsade
Gottfrid Lilja med familj
G N-g
E N
G Larsson
Albin Nilsson
Gustav Olsson
Kåwe
Axel Nilsson
Th-m
SH
EE
Sven André
F C
fd marxist
JJ
H L-n
pk 11984
pk 12171
Mauritz
10762
pk 12168
E St-
Owe Bengtsson
A Bengtsson
L O K
pk 12521
SD
Calle Arvid J
Erik…sson
Birger Nilsson
..j L
anti-demokrat
-..L
..A
Lin
Nils J..sson
..HW
..Andersson
1941
6 mars nazisterna fick inte hyra några lokaler utan Lindholm fick tala inför medlemmarna i partilokalen.
18 november talade Lindholm i danslokalen China inför cirka 120 åhörare. Nazisterna hade inte fått in några annonser inför mötet.
Julhälsade:
SFKO avd 15
Gottfrid Lilja
frontman 12890
S Nilsson
Nils Sandgren
Gustav Olsson
T W
Gunnar Larsson
E S
Albin Nilsson
Th M
Ove Bengtsson
A Bengtsson
L-Ö K
Erik Nilsson
Oscar Nilsson
S H H
Folke Cronberg
Per Andersson
G N-g
Sixten Thegelström
S Svensson
M Nilsson
”Syster”
N R
Sven O Nilsson
A C
Gösta Borg
Birger Nilsson
Axel Nilsson
plåtslagare
B Andersson
pk 11984
Anders Bengtsson
Gustav Nilsson
H L
Lars Jönsson
pk 12171
Sigge fd
Marxist
J J
Nils Jönsson
Gustav L- g
E Olsson
I Lindén
HW
SSS-sympatisör
G Pettersson
J Svensson
AW
G D-g
Martin
Lars Larsson
7:an
Socker- Blocket
Gödnings- Blocket
Varvs- sektionen
66:an
Sven H-g
H N-g
T B
Helfrid
G A
SG Nilsson
NS
BEJ
Karl
AMS
S Lindberg
Nicklas
Olle
Georg von Gegerfeldt
A Hildegard
“sympatisör L 2 st”
1942
16 juni. Möte å Saluhallstorget. Hassler talade. 200 åhörare
7 juli. Möte å Saluhallstorget. Jönsson talade. Efter mötet försökte ungdomar ”spela gatans herrar”. Polisen ingrep. DSF skrev att ”ryssling- pressen” verkade vara nervös inför SSS framfart.
Sydsvenskan rapporterade att 300 åhörare hade lyssnat till Jönsson. DSF räknade antalet till 2000. Tidningsbål efter mötet. Försök att störa mötet avstyrdes dock av polisen. Jönsson talade. ”Ligister” försökte starta upplopp. Polis ingrep.
Landskrona Posten skrev att 300 hade lyssnat. Själva mötet blev lugnt men när nazisterna skulle gå från torget till sin partiexpedition på Tranchellgatan blev de förföljda. Redan på Brocksgatan var folkmassan kompakt. Polis spärrade av gatan och hopen gick då runt kvartert bara för att finna en ny polisspärr vid Brockska huset på Östergatan. Folkhopen tryckte på så mycket att polisen drog sina sablar.
Nazisterna fick lite andrum och gick till Bredgatan, men där blev de upphunna av förföljare, många av dem ungdomar, som kommit igenom polisspärren. Gatan blev svart av folk och någon ryckte åt sig nazisternas packe med tidningar. Nazisterna förföljdes till partilokalen och utanför den eldades nazisttidningarna upp i ett ”litteraturbål”.
Efter en stund avlägsnade sig polisen men folkmassan stod kvar ytterligare en stund innan några troppade av. Men när man fick reda på att Jönsson skulle lämna lokalen vid 21.30 samlades återigen många människor. Jönsson kunde dock ta sig till stationen med hjälp av poliseskort.
Skånska Socialdemokraten skrev att över 2000 personer vad närvarande vid kravallerna där några ”yngre element” kom förbi polisspärren och ryckte åt sig nazisttidningar som de gjorde ett bål av.
27 september. Möte å Saluhallstorget. West talade. 100-tal åhörare.
18 november talade Lindholm i danslokalen China inför cirka 120 åhörare. Nazisterna hade inte fått in några annonser inför mötet.
22 oktober. Möte å stadshotellet. Inledning och avslutning av Jönsson. Lindholm talade.
Julhälsade:
Gottfrid Lilja med familj
Frontman 12890
Å. Carlsson
Sven O. Nilsson
S. Nilsson
Gustav Olsson
T. W.
Albin Nilsson
B. O. B.
A. B.
L. O. K.
Gunnar Larsson
Nils Sandgren
E. S.
Th. M.
Oscar Nilsson
Per Andersson
G. N-g
Gösta Borg
Birger Nilsson
B. Enar Nilsson
H. Johansson
P. W.
John Larsson
Owe och Stina
H. P.
Rickard
1943
5 april. Sveaborgsledaren talade.
1944 julhälsade
Landskronanazisterna med en stor annons i 51-52/43
1945 julhälsade
Gottfrid Lilja 10 kr
H B-g 10 kr
Gustav Olsson 10 kr
FOTNOT
Lööw, Nazismen i Sverige 1924-1979