OBS Ej färdigredigerad sida, ska kompletteras med bilder och film.
Svenskarnas hat mot nazismen kulminerade sommaren 1942 när nazi-tysklands utbredning var som störst. När nazisterna visade sig i Helsingborg och Osby blev det kravaller. Trelleborg kunde ha blivit ett nytt Ådalen när militär kallades in och riktade sina kulsprutor och bajonetter mot de tusentals antinazisterna.
Sommaren 1942 skulle nazisterna försöka sig på en ny propagandaframstöt inför valet med en rad möten över landet. Reaktionen från framför allt trelleborgarna blev otroligt stark. Under de upploppsliknande scenerna i Trelleborg fick militär kallas in för att upprätthålla ordningen. De ställde upp minst en kulspruta och satte på bajonetterna för att förhindra en stormning av polishuset. Stämningen var otroligt hotfull och socialdemokratiska ledare fick lugna motdemonstranterna.
I Helsingborg blev det tusentals åhörare och kravaller. I Gärds Köpinge gjordes ett bål av nazisttidningar och polisen fick kalla på förstärkning från Kristianstad. Även stökigt i Osby. Noterbart är att allt detta skedde när nazi-Tyskland var som starkast och ett halvår innan nazisternas kapitulation i Stalingrad, den tidpunkt då de flesta svenskar fortfarande tror att opinionen svängde mot Hitler.
Svenskar kände tidigt till Förintelsen
Det första utrotningslägret, Chelmno, som använde lastbilsavgaser för att mörda judar, togs i bruk i december 1941. Under 1942 öppnade tre rena förintelseläger: Sobibor, Treblinka II och Belzek. Koncentrationslägren Majdanek och Auschwitz- Birkenau fick också gaskammare. Med tillgång detta mordmaskineri startade nazisterna under 1942 massdeportationer från ockuperade länder till lägren, som alla låg i Polen.
och så kallade einsatzgruppen som också mördade judar och individer från andra grupper.
Massmördandet av judar blev snabbt känt: sommaren 1942 publicerade svenska tidningar artiklar, hämtade från England, i ämnet. Men få kunde inse omfattningen av mördandet.
Under hösten publicerades flera artiklar om judarnas svåra situation i Norge.
Det som fick svenska folket att vakna var deporteringen av norska judar i slutet av november 1942. Cirka 1000 av de norska judarna kunde fly till Sverige men drygt 700 infångades av nazisterna. Den svenska befolkningen upprördes starkt av händelsen, även om de bara inte visste utan bara kunde anta, att de deporterade skulle gå döden till mötes1.
Det blev ett ramaskri i Sverige, men nazisterna tog ingen större notis. Inget fick stå i vägen för Förintelsen som hade högst prioritet för nazisterna ända fram till krigsslutet.
Det är värt att notera att detta hände innan kapitulationen vid Stalingrad (31 januari- 2 februari 1943) som annars brukar anges som vändpunkt för den svenska opinionen.
Förintelsens svenska offer
Jag har gjort två dokumentärer om de 30 svenskfödda judar (13 av dem var från Skåne) och fem romer som mördades i Förintelsen. Flera av offren hade flyttat till just Norge när de greps av nazisterna. Dolumentärerna kan ses här: del 1 och del 2.
Har även gjort en specialversion av filmerna som fokuserar på de skånska offren.
Nazipropagandan fortsatte
En propagandatur i det mindre formatet gjorde två SSS- nazister när de i mitten av juli 1942 gav sig ut på en 1,5 vecka lång cykeltur genom Skåne och Blekinge för att sälja DSF. Den ene kom från Söderslätt och den andra från Kristianstad och möttes i Lund där de försåg sig med 250 tidningar. Efter någon mils cyklande började de knacka på i husen. I en del hus blev de bryskt utkörda men ofta togs de emot vänligt och tidningarna gick åt. Många uppgavs uttrycka en hopplöshet när det gäller deras levnadssituation och hade inte några större förhoppningar på någon av de politiska åskådningarna. De övernattade i tält på en gård som tillhörde en Svalövsnazist och fortsatte sedan genom Göinge- och Ringsjöbygden, Kristianstadstrakten och västra Blekinge. Två nazistmöten besöktes på vägen. I Vittsjö låg fler tidningar och väntade på dem. Det regnade ofta men de strävade på. Försäljningen skiftade starkt i de här trakterna. På en ort sålde de 35 tidningar på en timme, i nästa ort en halvmil därifrån sålde de bara 6 eller 7.
Redaktören Holger Carlsson skulle en gång ha utbrustit: ”Det finns inte en bonde i Sverige som inte är nazist” och de cyklande nazisterna gav honom nästan rätt i det uttalandet.
”Man skulle kunna utforma satsen så att de bönder som inte redan är nazister äro på god väg att bli det” skrev signaturen ”Prelle” förhoppningsfullt, men orealistiskt, i DSF.
1942 hade militären börjat hempermittera ”nazi- militärer” och Lindholm var en av dem som fick lämna militärlivet. Det var valår och Lindholm var glad att han därmed kunde hålla flera möten, även om inte alla av partiets SSS- män kunde ställa upp eftersom flera av dem stred i Finland eller för Waffen SS. SSS ställde inte upp i kommunalvalet det året. Lokala undantag fanns dock. I Kyrkheddinge fick nazisterna 2 mandat. (14)
Kungen och Lindholm
Lindholm hade även sökt audiens hos kungen för att få ”vederlägga de lögnaktiga påståenden som tidningspressen spred om vårt parti” och 20 november 1942 fick han verkligen audiens. Nazimotståndarna rasade men Lindholm var nöjd med både uppståndelsen kring mötet och det bemötande han fick av kungen. Kungen uppges ha ”frågat om både det ena och andra samt förklarade sig vara glad över vår deklarerade lojalitet”.
Det är oklart om kungen litade de svenska nazisterna. Säkerhetspolisen gjorde det i alla fall inte. Polisen förberedde sig på två olika scenarier: anfall från Tyskland eller anfall från Sovjet /England. Som tidigare nämnts misstänkte polisen att anfallarna kunde få hjälp boende i Sverige och började efter anfallet på Norge på allvar att kartlägga utländska och svenska nazister/ englandsvänner/kommunister.
I arkiven finns det kvar en sammanställning gjord vintern 1942/43. Den visar att:
om Tyskland anföll skulle sammanlagt 1899 män och kvinnor ”tagas i förvar”. 101 av dem var skånska män och 18 skånska kvinnor.
Noterbart är att om England eller ”Ryssland” anföll skulle många fler; 4435 män och kvinnor fängslas. 105 av dem var skånska män och 7 skånska kvinnor.
Skåningarna avvek därmed från övriga Sverige; här fanns fler nazistsympatisörer än sympatiserande med de allierade. I övriga Sverige var det mer än dubbelt så många sympatisörer med de allierade jämfört med potentiella Quislingar.
De skånska kvinnorna skulle föras till ett läger i Nissafors. Småland. Männen från Kristianstads län till Vägershult och männen från Malmöhus län till Öreryd I och II eller Nosebro; alla läger låg i Småland.
I slutet av 1942 räknade DSF att SSS hade minst 72 lokalavdelningar. Men att döma av avdelningarnas skrala aktivitet fanns en del av dem sannolikt bara ”på pappret”. (9) Men Skåne hade störst andel, 21 avdelningar, följt av Norrbotten med 14 avdelningar. (10)
De skånska avdelningarna fanns i Malmö, Helsingborg, Lund, Ystad, Trelleborg, Svalöv, Landskrona, Falsterbo, Anderslöv, Vellinge, Löberöd, Eslöv, Räng, Höganäs, Kristianstad, Hässleholm, Vittsjö, Vinslöv, Västra Torup, Ljungbyhed och Osby.
Det blev 192 möten i hela Sverige.
Flyende danska judar hånades
Hösten 1943 togs drygt 7700 flyende danska judar emot. Nazisterna protesterade offentligt mot att Sverige tog emot de danska judiska flyktingar, men det ledde till att trycket mot partiet ökade. I Lund ledde deras anti- semitiska uttalanden till att de 1943 förbjöds att hålla möten i AF- Borgen.
Under 1943 hölls 22 möten i Skåne och det blev stökigt både i Lund och Malmö. I Örkelljunga förföljdes nazisterna, Lindholm hävdade att han var nära att bli lynchad.
—————————————–
OBS Detta är en av flera sammanfattande texter (som återfinns under menyn “SKÅNE 101 år med nazism”) som övergripande beskriver utvecklingen i Skåne. För mer detaljerad information om varje ort, se filmerna på startsidan och besök flikarna:
Det finns dessutom flikar som behandlar enskilda ämnen och områden,
som
och
Det finns dessutom länkar till flera dokumentärer som “Förintelsens svenska offer” del 1 och del 2
- Alf W Johansson, Den nazistiska utmaningen. s. 254 ↩︎